Hållbart liv

03.04.2017 kl. 08:17
Jag närmar mig mitten. Det finns dagar då det ger mig angst.

Dagar då jag känner att jag redan står med ena foten vid kanten och att jag slarvat med tiden. Slarvat med tiden för att jag trodde att den var evig och därför har jag tramsat, velat och ofokuserat halkat runt från bananskal till bananskal oförsvarbart många år av min stund på jorden.

Jag fattade inte heller som ung att vardagen är en så stor del av det vi så högtidligt kallar livet. När to do-listan gjordes upp när man var 20+ räknade man inte med att det skulle gå år åt att bädda, gå med tomflaskor, leta sockor och handla. Man förstod inte heller att en skilsmässa lätt kan sno fem år och en sjukdom sju. Att arbetslöshet sätter livet on hold och att ansvar för gamla föräldrar kan pågå i ett decennium. Under de här tiderna, som ofta dessutom avlöser varandra, blir det sällan några kryss framför Taj Mahal och simma med delfiner.

Fungerande vardag

Vid 40 ville jag fortfarande delfinsimma och jag höll hårt i listan. Där fanns då många kryss och några tomma rutor. Jag var en rastlös travhäst som med ångande näsborrar ännu ville mycket och mer. Fäktning, finska och familjeterapi var ännu möjligt. Jag frustade och försökte. Men nu vid snart mitten har jag faktiskt slutat att ånga, och jag använder Tippex oftare än bläck. Med blyerts ändrar jag i marginalen ”simma med delfiner” till ”söndagsbastu” och ”Mount Everest” till ”15 kilometer längd”. Det låter onekligen lite medelålderstrist, men det är motsatsen. Det är svindlande. Det är svindlande för att man först nu fattar att inget är för alltid. Att man nu förstår att en funge­rande vardag är större än Faraos pyramider. Att kaffe med en bästis är godare än Bollinger med en bekant.

Jag spionerar på mina vänner. Kollar hur de förhåller sig till läsglasögon och halvvägs. På Facebook ser jag en uppdatering om en god vän som hämtats från en alptopp med helikopter. Ledband, korsband och återhämtningens band är brutalt avklippta mitt i sportlovet. Vännen är en atlet som kruxat av både triathlon och maraton på sin lista. Hans garage ser ut som en sportbutik och han närmar sig mitten på samma sätt som många andra av mina manliga vänner: att utmana sina gränser. Några av mina kvinnliga vänner har sprungit ett maraton, men ingen har ett garage som ser ut som Intersports lager. De flesta av mina väninnor i min ålder möter hösten med hållbarhet. De har inte så stora ambitioner med att gå ner 20 kilo eller cykla genom Sahara, men de vill gärna hållas som de är nu. Hålla vikten, hålla orken, hålla hälsan. Skulle vara kul med midja, men inte till priset av ett ledband. 

Rustad för motgång

Fysisk hållbarhet är också mitt mål. Fem barn har slitit på kroppen och den har varit deras all inclusive-hotell under många år, men ska nu småningom bli min igen. Men hur är det med den psykiska hållbarheten? Hur håller man kondisen i själen? Jag spionerar igen och tycker mig se att typer som hittar en balans mellan omsorg om sig själva och omsorg om andra mår bra. De som bara funderar på kost, träning och mindfulness blir tomma och trista och de som bara finns till för andra luktar vidbränt. Meningsfullhet och tacksamhet är världens bästa anti-age och humor gör en bättre rustad för motgång. 

Martha är för mig hållbarhet. Föregångare när det gäller mat och hushåll. Förebilder i miljöfrågor. Men kvinnors hälsa är framför allt nära relationer. Har vi nära kontakter med familj och vänner mår vi bra. Får vi kärlek är det toppen. Förstår vi oss själva får vi ofta frid. Hållbara relationer är definitivt hållbar livsstil.  

Text: Maria Sundblom Lindberg