På juldagen var en människa försvunnen. Via larmcentralen kom ett larm till Frivilliga räddningstjänsten (på finska Vapaaehtoinen pelastuspalvelu, förkortas Vapepa) om att det behövs frivilliga som hjälper till vid efterspaningen. Alla i de lokala larmgrupperna fick ett meddelande, och de som kunde ställde upp kom med för att hjälpa till att söka.

– Då man får meddelandet svarar man om man kan delta eller inte. Jag hade inget särskilt att göra, och jag råkade dessutom ha bil, så jag svarade att jag kommer och åkte snabbt iväg, berättar Taru.

De som ställde upp inom Vapepa delades in i olika grupper och Taru fick gå tillsammans med två äldre män från en motorcykelförening. De fick sig tilldelat ett område som skulle genomsökas och gick iväg.

– Vi som är med får veta vissa saker om den som saknas, men vi får inte berätta några detaljer. Det brukar oftast handla om äldre personer eller barn, och när det är vinter och kallt blir läget fort kritiskt, säger Taru.

Vissa rutiner

För det mesta behövs det många som hjälper till. Myndigheterna kontaktar Vapepa som samlar ihop frivilliga och sedan sköts allt enligt vissa rutiner. På juldagen samlades ungefär tjugo frivilliga, berättar Taru, men hon säger å andra sidan att hon inte vet så noga, för hon gick iväg med sin grupp och sökte i terrängen ända tills de fick meddelande om att efterspaningen skulle avbrytas. Vid halv två fick sedan alla frivilliga åka hem.

– Alla som deltar bidrar med olika kunskaper. Jag kan första hjälpen eftersom jag är med via Röda Korset. Om vi skulle ha hittat personen ifråga, kunde jag vid behov ha gett första hjälpen, förklarar Taru och fortsätter:

– Ofta behöver man inte kunna något speciellt, det behövs helt enkelt bara flera människor med; ögon, fötter, händer, huvuden som kan tänka.

Eftersom de som ställer upp gör det frivilligt, passar tidpunkten inte alltid för alla på grund av jobb, resor eller annat.

– Jag har bestämt mig för att om jag är hemma och kan åka, så följer jag alltid med. Det känns, eller inte bara känns, utan det är viktigt, betonar Taru.

Stödjande specialkunskap

Inom olika organisationer har man olika specialkunskap. En motorcykelförening kan till exempel bidra med att köra med meddelanden och annat om en efterspaning omfattar ett stort område.

– Marthor har kunskap som kan användas vid till exempel undantagstillstånd och matlagning, kunskap om hur vanliga finländare borde förbereda sig inför ett strömavbrott och annat liknande, säger Jari Honkanen, Vapepa-koordinator vid Finlands Röda Kors.

– Frivilliga räddningstjänsten är en organisation som stöder myndigheterna på ett sätt som är helt unikt i världen, berättar Honkanen.

När han i andra länder berättat om hur Vapepa fungerar, får han ofta frågan om hur det går att få med så många frivilliga.

– Jag tror att vi i Finland har något som många uppfattar som ett gammalmodigt bytänkande, det vill säga att människor upplever sig som en del av något, en del av en by. Det kan också hända mig något, eller min granne, funderar Jari.

Väl framme på plats håller en Vapepa-ledare koll på vem som anlänt, vad som behövs, vilket stöd myndigheterna behöver och vilka kunskaper de frivilliga på platsen har.

– Det är alltid myndigheterna som bär ansvaret, vi har aldrig ansvaret för en situation, förtydligar Jari.

– Man kan komma som man är. Det som behövs lär vi ut. Vissa köper själva sin utrustning, men man kan också låna den. Det som behövs är viljan att vara till nytta för myndigheterna och inom Vapepa. För det mesta handlar det om efterspaningar, men allt mer ökar också uppdrag där det handlar om första omsorg och annat som till exempel ni inom en kvinnoorganisation är bra på, poängterar Jari.

På samma sätt

Taru har länge varit aktiv inom Röda Korset, på såväl lokal, nationell som internationell nivå. Själv har hon fått utbildning i bland annat efterspaning.

– Det viktigaste är att alla tänker på samma sätt, och det är ju inte svårt. Vapepa fungerar väldigt hierarkiskt och bara man gör som någon säger, går det bra. Det finns alltid någon som vet vad som ska göras i olika situationer, berättar Taru.

År 2008 var hon i Kosovo på ett arbetsuppdrag via Röda Korset.

– När jag kom hem igen kände jag att jag ville göra något mer, så jag gick med i en första hjälpen-grupp som också är en larmgrupp inom Frivilliga räddningstjänsten, säger Taru.

– Jag har lärt mig väldigt mycket, inte enbart genom den utbildning jag har fått, utan också så att jag i dag vet att jag kan ge första hjälpen om det gäller. Det är kanske lite hemskt att säga det, men det var ganska häftigt att vara med och tillsammans med människor man aldrig tidigare träffat gå omkring på en strand mitt i natten i mörkret och blåsten. Det är lite wow-faktor över det hela för en stadsflicka som jag, ler Taru när hon berättar om juldagskvällen.

Den gången hittade man inte den man sökte. Hur känns det?

– Vi gjorde allt vi kunde. Vi var med frivilligt och det var myndigheterna som bestämde att vi skulle avbryta spaningarna. Vi gjorde det vi kunde under den tid vi var där. Efter flera timmar blir man dessutom trött, och då kan man inte göra så mycket. Visst var det hemskt, men ... what can you do? säger Taru och slår ut med händerna.

Hon går ändå inte efteråt och funderar på det som hänt.

– Jag tror på riktigt att vi gjorde det som var bäst att göra just då, säger Taru.

Alla frivilliga inom Vapepa hör till en grupp och i den egna gruppen får man stöd. Efter en efterspaning brukar man hålla en så kallad debriefing, där man pratar om det som hänt och alla får ta upp sådant de funderar på.

– Att vara med i Vapepa är inte enbart tungt, fast det kan låta så. Man kan visserligen råka in i obehagliga situationer, men det är trevligt och socialt också. Man får träffa människor och besöka ställen man aldrig annars skulle se. De flesta larm kommer sent på kvällen eller på veckosluten, och det värsta är nästan när man inte kan åka med. Det är ju någon som behöver hjälp, säger Taru.

Text: Mari Pennanen

Marthaförbundet är med och planerar en svenskspråkig kurs om frivilligt försvars- och krisberedskapsarbete som skall hållas i höst och som riktar sig till marthor. Mera information om kursen får du i kommande nummer av Martha.