110 år av samhällspåverkan

Brevet nådde den goda vännen, Lucina Hagman, i Helsingfors. Denna hade redan en tid, tillsammans med många andra, oroat sig för Finlands framtid. Februarimanifestet lämnade ingen oberörd, och tanken hade börjat slå rot. Något måste göras för att slå vakt om det nationella, Finlands särart. Ett självständigt Finland var en utopi, och man kan undra, om ens Lucina Hagman och hennes vänner vågade, kunde, tänka den tanken.

Resten är historia. Lucina Hagman samlade kvinnor, en förening drogs i gång. Syftet var att befrämja hemmens bästa och väcka kvinnans ansvarkänsla för den enskilda människan, familjen och samhället. Barnuppfostran, renlighet, matlagning stod på agendan och bildningsidealet levde starkt. Nu fylldes grytorna med närande mat till en billig peng och hemmens bokhyllor med böcker. En kombination som är svår att slå, ens vågar jag påstå, 110 år senare.

Så när Finland blev självständigt 1917, då var Marthorna redan i gång. 1906 hade kvinnan fått rösträtt i Finland, och även i den frågan hade många aktiva Marthor sina fingrar med i spelet. Trots att Fredrika Runeberg och hennes medsystrar redan i mer än 50 år talat och skrivit om emancipation, var det ingalunda alla som omfamnade iden om kvinnors inblandning i politiken. Därför kom Marthornas arbete, deras inlägg i debatter och diskussioner, att påverka attityderna, inte minst bland kvinnorna själva. Tre Marthor valdes också in i den första enkammarriksdagen 1907. Ett tecken på Marthornas bredd och styrka kan man också se i det faktum, att de invalda representerade olika partier. Och arbetet på gräsrotsnivå fortsatte. 1911 startades Marthaagenturen för att uppmuntra kvinnor till företagsamhet, och i samma tider myntades uttrycket Marthaland- intresset för vegetarisk kost var stort.

Det märkliga är, att en genomgång av Marthornas historia gång på gång får en att tänka: Så modernt, så fräscht, så insiktsfullt, så klokt. När Martharörelsen fyller 110 år kan vi därför konstatera, att det vi gör är vänder, vrider och formar de teman de allra första marthorna satt på dagordningen. När Martharörelsen fyllde 100 år, skrev dåvarande ordförande Martina Harms- Aalto att den tacksamhet vi kan känna mot generationer av Marthor före oss förpliktar ”till att i dag förmå se hur verksamheten kan och bör omformas så att den kan vara fortsatt angelägen och väsentlig”.

Till vardags grubblar vi mycket på den frågan, och ständigt rannsakar vi verksamheten och sorterar bland ideerna. Våra bidragsgivare tvingar oss till klartänkta och välmotiverade projekt, och vår ambitionsnivå piskar oss till att erövra nya områden. Vi stannar inte upp, vi vill framåt. Med hela den tyngd en 110 årig historia frammanar, kämpar vi framåt, i stark tro på framtiden. Men för att klara av det behöver rörelsen sina medlemmar, var och en av dem.

Låt oss för en stund återvända till historien. Ja jag skall inte gå igenom alla 110 år, också om de är en oändlig källa till förvåning, glädje och respekt. Nej nu går vi bara några steg bakåt. I början på 2000-talet insåg man inom Marthaförbundet, och faktiskt också inom vår finska systerorganisation Marttaliitto, att en medlemsreform var av nöden. Förbundet gav ut en högklassig tidning, som lästes av många medlemmar, men väldigt få prenumererade på- en i längden ohållbar situation. Också en situation annorlunda den i alla andra förbund och takorganisationer i Finland. Alltså startade man en reform med stadgeändring och införde medlemskategorier, en följd av den hårda kritiken från fältet. Gamla medlemmar kunde välja att vara medlem med tidning eller medlem utan tidning. Nya medlemmar blir idag automatiskt medlem med tidning. Det här är ett oerhört viktigt steg i utvecklingen, nu kan vi satsa på vår tidning, och genom den nå alla våra medlemmar. Tidningen blir den gemensamma nämnaren för marthor i olika åldrar och med olika intressen.

För precis som tidigare verksamhetsledare Maria Oesch-Feldt förutsåg, på en marthas kloka vis, har vår verksamhet bland medlemmarna ändrat karaktär. Hon såg rörligare modeller och engagemang under friare former. I dag ser vi nya kretsar växa fram. De är varken geografiskt bundna och medlemmarna ointresserade av mötesordningar och stadgar- Martha står för nätverket och det gemensamma intresset. Möten och promemorior har kvinnor nog av på jobbet.

Här närmar vi oss den ekvation som mer och mer utmanar oss Marthor idag. Vi har ett förbund som ständigt ambitiöst strävar framåt, som visionerar och har breda perspektiv. Och så har vi medlemmarna, dessa mer än 10 000 kvinnor, med sina förväntningar, som ingalunda alltid sammanfaller med förbundets. Låt mig förklara, jag beskriver en ekvation, inte en konflikt! Och ekvationer är inte alltid helt entydiga- eller hur.

10 000 medlemmar, de yngsta kring 20 år, de äldsta över 90. Våra äldre medlemmar födda i en tid då man, och nu vilar jag mitt resonemang på den tyska sociologen Thomas Ziehe, föddes in i en kultur och en tradition. Livet var ganska väl utstakat från början. Förväntningarna på individen entydiga. Många gick i sina föräldrars fotspår. Ja Ziehe går så långt att han menar att ”de olika samhällsklassernas traditionella livsform alltid inneburit en på förhand given tolkning av det innehåll en människa kunnat ge sin biografi”. För den generationen kvinnor kom naturligtvis också marthaverksamheten att höra till traditionen. Mormor, mamma, dotter- martha gick i släkten och förpliktigade. Verksamheten i föreningarna byggde på traditioner. Ordförandena byttes inte ut i rappet, ja vi har exempel på kvinnor som suttit som ordförande i flera decennier.

Men nu har tiderna förändrats. Min generation beskrivs ibland som den bortskämda generationen. Våra pliktmedvetna föräldrar, som upplevt krig och elände, byggde upp landet, skaffade sig ett välstånd, och kunde unna oss, sina barn, ett bättre liv. Tron på framtiden var stark. Men fortfarande har vi fått den lutherska arbetsmoralen med modersmjölken- tjänsten före gudstjänsten var ett motto jag lärde mig som barn. Men vår generation hör till den lösgörande generationen, för att igen låna Ziehes begrepp. Vi har tagit oss rätten att tolka våra liv själva, åtminstone i viss mån, bryta mot etablerade mönster, gå egna vägar. Vår generation tog inte marthamedlemskapet som givet, också om mamma var martha. Nej, många av oss är marthor, trots att mamma inte var det. Mao ställer denna generation nya krav på marthaverksamheten. Den skall svara mot något dessa kvinnor söker. Många av oss har ett starkt socialt patos, och vill att martharörelsen skall göra viktiga saker, som kämpa mot människohandel, eller engagera sig i miljöns tillstånd.

De som växer upp i dag ger inte mycket för traditioner. De bombarderas av medier, reklam och medvetandeindustri och detta frigör, enligt Ziehe, hos dem drömmar och fantasier som de vildaste utopister för hundra år sedan inte kunnat föreställa sig. De övertar inte heller identiteter av föregående generationer, sina föräldrar, utan skapar sin egen identitet, förändrar den, stiliserar den och byter ut den. Men är då detta så lyckligt? Icke alls menar Ziehe, och vi har knappast svårt att hålla med honom. Dagens verklighet invaggar våra unga i tron att här råder total frihet, att alla vägar är öppna och allt går att förverkliga. Så är det ju inte, och förr eller senare märker de unga att det de facto finns rätt få valmöjligheter, och att många dörrar är stängda. Då kan besvikelsen över allt det man missar, inte uppnår, bli stor. Alltså kan en viktig del av de ungas jagprojekt vara att lära sig att hålla denna genomträngande verklighet från livet- det riktiga livet.

Att den verklighet kvinnor lever i idag är krävande på ett annat sätt än livet förr visar också den kvalitativa intervjuundersökning vi lät göra i samband med projektet Kvinna och karriär. Undersökningen visade att kvinnor idag har en upplevelse av att de har för lite tid. Upplevelse av fastnar jag vid, och menar att detta är symptomatiskt.

Vi har ju inte mindre tid idag än förr, dygnet har fortfarande 24 timmar, och alla har det lika. Men den subjektiva upplevelsen kan variera stort. Intressant, men kanske inte förvånande var, att kvinnor på landsbygden kände mindre av denna tidsstress. Men var och en av oss har antagligen tillräckligt mycket erfarenhet av tidsbrist, för att kunna inse, att om man ständigt lever med den känslan, blir man sjuk.

En annan upplevelse kvinnorna i undersökningen vittnade om var den av att inte ha kontroll. Att jobba och sköta familj är krävande, men jag grubblar över ordet kontroll, som i mina öron låter så fyrkantigt. Vad är det vi skall ha kontroll över? Ja inte är jag ju heller helt utan egen erfarenhet på den punkten, upplevelsen av att inte vara riktigt med på vagnen kan vara otäck.

Och ändå - vem är det som skapar de bilder vi försöker leva upp till? Kan vi sätta oss ner och tänka, i lugn och ro- vad är det jag behöver tiden till? Vad är viktigt, vad måste vara under kontroll, och vad kan tillåtas flyta? För inte hör vi väl till dem, som ser grannens välskötta gård, och tycker vi borde ha lika, och veckotidningens stylade inredning, och grämer oss över det oplanerade i vår egen inredning, och arbetskamraten som springer maraton, och väninnan som lagar så god mat, och kusinen som studerar vid sidan om, och kollegan, som satsar så mycket på barnens hobbier, och sen den egna tiden, och borde gå på teater, och borde vara smalare, vackrare, mer välklädd, utvilad. Inte hör vi väl till dem?

I ett sammanhang för några dagar sedan satt 15 kvinnor i olika åldrar i en cirkel och berättade om sina sommardrömmar. En skulle resa, en skulle dansa, resten skulle sitta, på en brygga eller på en veranda, med en kopp kaffe, och titta på vattnet, eller på löven. Det kallar jag livskvalitet, för det är under sådana stunder vi blir mänskliga med allt vad det innebär. En människa behöver nämligen tid för tanke, eftertanke och framtidsvision. För de sortens andlighet är kanske en brygga den bästa platsen.

Bästa marthor- kära gäster. Så kommer vi dit igen. Martharörelsen, med sina visioner, och med sina vardagsnära värden behövs. Vi har inför vårt 110-årsjubileum lanserat ett livsstilskoncept- och gett ut 110 tips för en hållbar utveckling. Vi ser att våra unga behöver framtidstro och positiva signaler. De måste få uppleva att de kan påverka sitt liv, på ett meningsfullt sätt. De skall få uppleva en rörelse, som håller den genomträngande verkligheten, den konsumtionsorienterade, ytfixerade, snabba och hårda verkligheten, på en armslängds avstånd. Vi behöver alla, unga och äldre, martharörelsen för att stärka oss i vår roll som aktiva kvinnor, medvetna, modiga, beredda att välja hållbart framom skräp- på alla områden i livet.

Så ekvationens lösning- hur ser den då ut? Jo lösningen är den samma som i 110 år. Så länge marthorna fokuserar på frågor som har betydelse i våra liv, och våra barns liv, och våra föräldrars liv, så länge kan vi samlas, unga och äldre, för att med alla våra olika livserfarenheter, med stor respekt för varandra, och med stora famnar livsglädje och framtidstro, så länge kan vi samlas för att tillsammans påverka vårt samhälle i en god riktning. Så har marthor alltid gjort- och den traditionen håller vi fast vid.

Katarina Rejman, Vårmötet 2009