22-åriga Amelie har skogen som skafferi

I sex timmar hade Amelie Gustafsson suttit på samma sten i skogsbrynet. Matsäcken bestående av mandariner var uppäten för länge sedan och mandarinskalen låg i drivor kring kängorna, minutiöst rivna i allt mindre bitar för att fördriva tiden. Till slut blev frustrationen för stor. Hon tog patronerna ut bössan och gick in i skogen för att leta efter svamp.

Då började en viskande, uppjagad röst spraka i öronsnäckan: “Amelie! Är du klar? Ko med kalv, precis framför dig.”

– Sablar! tänkte jag. Djuren hör direkt om jag öppnar dragkedjan till väskan, och garanterat om jag laddar bössan!

Men Amelie smög tyst tillbaka till sin plats med nerverna på helspänn, fick fram jaktgeväret och laddade. Hon fällde sitt livs tredje älg.

– Det var stort. Min farfar som har dåliga ben, tog sin käpp och gick hela vägen in i skogen för att se den. Då visste jag att han var stolt.

Puss kompis! Labradorerna Eddie och Ludde lever det bästa av hundliv. De får dagligen vara ute i skogen. Jagar de inte så tränas de i spårning och lydnad.

Sedan barnsben

Amelie Gustafsson är uppvuxen i en riktig jägarsläkt och har lärt sig allt hon kan av sin pappa och farfar, båda uppvuxna på samma gård i Sondby på Vessö som hon själv.

Första gången hon fick följa med på jakt var hon bara fyra år gammal. Skogsfärderna och de påföljande turerna till slaktlidret skrämde henne inte, och när hon som fjortonåring fick sitt jaktkort var hon redan en rutinerad jägare med erfarenhet.

Vad är ditt bästa knep?

– Haha, att vara lat och ge upp. Så många gånger har jag varit fem före att gå hem eller somna på mitt pass – och då händer det! Tyvärr kan man inte fejka det där. Jag har försökt.

Som den första och yngsta kvinnliga jägaren på Vessö stöter hon ofta på fördomar. Att inte ständigt bli förpassad till sidosysslor i jaktlaget har krävt sina duster.

Redan som barn avskydde jag skolans kalops, det smakade vidrigt. Jag har fortfarande svårt med butikskött och får ofta ont i magen av det. Fettprocenterna är för höga och det är något lurt med smaken

– Men jag har skinn på näsan och kan ge svar på tal. I jaktlaget har jag flera gånger bränt stubinen och hotat med att sticka och aldrig komma tillbaka. Temperamentet har jag nog ärvt av gammelfarfar, han var inte heller så bra på att ta kritik, säger hon och skrattar.

Ändå svär hon vid att jaktlaget är den varmaste gemenskapen en människa kan ha.

– Folk tror att jaktlagen är ett gäng elaka gamla gubbar. Så är det aldrig. Mitt jaktlag är min familj. Kan du tänka dig att vår förra jaktledare var ledare för fyra generationer Gustafsson: mig, min pappa, min farfar och min gammelfarfar? Sådant skapar lojalitet.

Det är tvärtom utanför jaktlaget hon stöter på de största fördomarna. På Instagram har hon blivit kallad både mördare och själlös.

– Det gör mig uppriktigt förvånad, särskilt när det kommer från bekanta som äter industrikött. Är inte det samma sak, fast värre?

Sikta och skjut. Alla gillar inte Amelie Gustafssons hobby. Hon har fått höra att hon är en brutal mördare - okvinnlig, dessutom.

Vilt vinner

Själv ser hon inga etiska problem med jakten och menar dessutom att viltet är mycket hälsosammare än industrikött. För att inte tala om godare.

– Redan som barn avskydde jag skolans kalops, det smakade vidrigt. Jag har fortfarande svårt med butikskött och får ofta ont i magen av det. Fettprocenterna är för höga och det är något lurt med smaken, säger hon

Amelie lider av magsjukdomen IBS, men har märkt att symtomen lättar när hon håller sig till sin naturliga diet: närproducerat vilt och fisk, egen potatis och bären som hon hämtar hem under jaktturerna och fryser in.

– Det är inte mycket jag behöver köpa från butiken, kan jag säga.

Hon tycker att fler kvinnor borde börja jaga och tipsar intresserade om att det finns flera Facebookgrupper där man kan bekanta sig med kvinnliga jägare i hela Norden. Förutom att jakten ger mat på bordet, blir man snabbt hemmastadd i skogen och får oförglömliga naturupplevelser.

– Det bästa jag vet är tidiga jaktmorgnar sent om hösten. Gräset knastrar under kängorna, det ångar när man andas och en blekgul sol stiger upp över åkerkanten. Hundarna rusar iväg och är helt vilda av lycka. Sådana dagar bryr man sig faktiskt inte alls om ifall det kommer några djur eller inte.