Anhörigvården under lupp
Vi har en stor grupp personer som sköts hemma av sina närstående. År 2012 fanns det 40 500 personer som officiellt fungerade som närståendevårdare, det vill säga personer som sköter sin sjuka, funktionshindrade eller åldrande anförvant hemma. Hur stort mörkertalet är, alltså hur många som inte har uppgett att de tar hand om sin anhöriga, kan vi bara gissa. Dessa personer får därmed inte heller någon ersättning för sitt arbete. Enligt uppgifter från Statistikcentralen uppgår antalet personer som dagligen hjälper sina gamla, sjuka eller handikappade anhöriga till omkring 350 000.
Det är mycket som en närståendevårdare får ta itu med. Närståendevårdare sköter för en mycket billigare peng, och med mycket varierande utbildning och erfarenhet, samma uppgifter som utbildade vårdare anställda av kommunen eller av den privata social- och hälsovårdsservicen. Och de har ofta helt andra förutsättningar, inte minst vad gäller hjälpmedel, hälsovård och ergonomi. Beroende på ersättningsklass varierar vårdarvodet från 381,00 euro i månaden (minimi i den lägsta ersättningsklassen) till ett minimum på 761,99 per månad när det gäller en vårdmässigt tung övergångsperiod.
Den 19 mars i år överlämnades ett nationellt utvecklingsprogram för närståendevården till omsorgsminister Susanna Huovinen. Arbetsgruppen, som vill göra rätten till närståendevård subjektiv och ge närståendevårdarna rätt till ledighet och utbildning, presenterar i programmet siffror på hur mycket samhället sparar med anhörigvården. Det beräknade värdet på det vårdarbete som närståendevårdarna utför uppskattas till 1,7 miljarder euro, medan kostnaderna för närståendevården uppgår till 450 miljoner euro. Samhället sparar alltså 1,3 miljarder årligen på att det finns personer som frivilligt tar hand om sina anhöriga. Arbetsgruppen föreslår bland annat att arvodena för närståendevårdare höjs till mellan 500 och 1 100 euro, beroende på ersättningsklass. Även om antalet närståendevårdare beräknas öka med cirka 20 000 till år 2020, skulle inbesparingen i kommunerna bli stor.
Det är bra att man äntligen ser och bekräftar det viktiga arbete som närståendevårdarna gör. Samtidigt ska vi komma ihåg att steget från lönearbete till att ta hand om sin åldrande förälder för en summa som kanske inte ens täcker boendekostnaderna, inte är ett alternativ för många. Arbetet är också ofta, trots all medmänsklighet man vill ge och visa, synnerligen betungande och bindande för vårdaren, som inte har andra alternativ då vårdplats inte går att få för den anhöriga. Likaså behövs intervallplatser, men även personer som kan hoppa in som trygga vikarier då de lediga dagarna ska tas ut.
Christel Raunio, förbundsdirektör
