Anni Blomqvist – marthan från Stormskäret

Regissören Tiina Lymi berättar i HBL att hon som barn såg TV-serien om Maja från 1976 och tyckte att den verkade sorglig och dyster. Hon ville göra en annorlunda version, som handlar om kärlek, resiliens och acceptans. Amanda Janssons gestaltning av Maja i den nya filmen skiljer sig från sjuttiotalets version. Den nya Maja är livlig och tar plats, hon är stark, vågar ifrågasätta och visa känslor.

Anni Blomqvists eget liv avspeglar sig i hennes böcker. Men Annis liv var ändå inte bara sorg, saknad, depression och dysterhet. Som yngre hade hon stora likheter med den ”nya” Maja i Tiina Lymis film. Hon var modig, bestyrsam och envis, trots att hon som äldre kunde verka spröd och tillbakadragen. I 25 år var hon en handlingskraftig samhällspåverkare i Simskäla Marthaförening

Martha var Annis fönster utåt. Där blommade hon upp och vågade söka nya kontakter. Vid Marthaförbundets 50-årsjubileum i Helsingfors 1949 träffade hon redaktören för marthatidskriften Husmodern Ella Pipping och författaren Margit von Willebrand-Hollmerus, som fick stor betydelse för hennes författande.

Skrivtävling som startskott

År 1949 ordnades en skrivtävling i Husmodern på initiativ av världsförbundet The Associated Country Women of the World. Första pris gick till ”fru Anni Blomqvist, Simskäla, Vårdö, Åland”. I den internationella tävlingen fick hennes berättelse En lanthusmoders dag sjunde pris.

När det vinnande bidraget i skrivtävlingen för husmödrar publicerades i tidningen Husmodern 1949 ingick en bild på hela familjen Blomqvist med texten ”När far är hemma ler livet för mor, Tommy och Bengt”. Bilden kommer ursprungligen från Annis fotoalbum, okänd fotograf.

Tävlingen blev startskottet för den skrivglada Anni, som ville skriva en roman med avstamp i barndomens skymningsberättelser. Det första utkastet handlade om livet på ön Väderskäret och publicerades i Husmodern 1951. Hon arbetade med manuskriptet i några år, men hade inte möjlighet att bearbeta det.

Martha och samhällspåverkare

Manuskriptet lades undan – Anni fokuserade på samhällsfrågor. När en difteriepidemi bröt ut 1947 skulle Simskälabarnen föras till Vårdö för att vaccineras. Anni och hennes marthor ansåg att det inte var vettigt att i kallt höstväder forsla barn i öppna båtar över blåsiga fjärdar. Hon kontaktade lantrådet Viktor Strandfält och övertalade honom att ordna transport för barnen med en av landskapets färjor.

Marthorna arbetade aktivt för att Simskäla fick bättre kommunikationer. Ett bibliotek startades. Kurser ordnades och en studiecirkel grundades, med fårskötsel, trädgårdsodling, sjukvård, matlagning och vävning, men också psykologi och engelska, på programmet. Man höll också simskolor för barnen.

Elektricitet med marthakraft 

Under Annis ledning satsade marthorna på 1950- och 1960-talet på att få elektricitet till ön. De ordnade en fest och fick ihop en grundplåt. Vid en husmorssemester på Labbnäs träffade Anni kulturmecenaten Amos Anderson, som gav en donation på 25 000 mark. Där kom hon också i kontakt med marthor från hela Svenskfinland och resultatet blev en större marthakampanj för att Simskäla skulle få elström.

Marthaförbundet firade sitt 50-årsjubileum i Helsingfors 1949. Anni syns inte på bilden bland marthor på väg till Helsingfors domkyrka, men hon deltog som Simskäla Marthaförenings representant. Festligheterna fick stor betydelse för hennes författarskap, eftersom hon kom ut i ”stora världen” och fick nyttiga kontakter. Marthaförbundets bildarkiv, okänd fotograf.

Anni var inte rädd för att vädja till högsta ort och skrev till president Kekkonen, som blev intresserad. Ändå tog projektet tid, Simskäla fick elström först 1965. Men ”det kan väl tänkas att saken blivit skrinlagd för all framtid ifall vi inte på kvinnfolkssidan haft en sporre i form av elljusfonden”, konstaterade Anni i marthaföreningens historik.

Det var ändå inte lätt att vara marthaledare. I föreningshistoriken talar Anni ärligt om problem på grund av kritiska åsikter. I brev beskriver hon känslan av att ”gå i ständigt motlut”, uppleva avundsjuka och få höra att hon bestämde för mycket. Anni sörjde när Simskäla Marthaförening upphörde 1969. Hon frågade sig om hon svikit sin förening, eller om hon blivit för gammal för att kunna entusiasmera.

”Inte råd att sitta med händerna i kors och sörja”

Ändå hade Anni fortsatt sitt marthaengagemang också efter att den största tragedin i hennes liv inträffat i mars 1961. Hennes man, fiskaren Valter Blomqvist, och den äldre sonen Tommy omkom i en storm. Anni blev inte lamslagen, utan tog nya tag. ”Fiskat har hon gjort förr, nu börjar hon igen med den femtonårige Bengts hjälp”, konstaterar Ann-Gerd Steinby i ”Stormskärets Anni”. På den tiden fanns ingen kristerapi. Anni kämpade på med hårt arbete och bearbetade sorgen genom att skriva. Debutboken I stormens spår utkom 1966 på Söderströms förlag. Efter det tog hon tag i sitt allra första manuskript och Vägen till Stormskäret utkom 1968.

Stormskärs-Maja blev storsuccé

Berättelserna om Stormskärs-Maja skildrar det enkla livet i ett traditionellt, patriarkaliskt samhälle, men beskriver också kärleken mellan Maja och Janne. Majas liv gav stoff för sex böcker i stora upplagor. Vägen till Stormskäret (1968) följdes av Med havet som granne (1969), Maja (1970), I kamp med havet (1971) och Vägen från Stormskäret (1973).

Margit von Willebrand-Hollmerus redigerade manuskripten och gjorde också 1970 en dramatisering av ett kapitel i Vägen till Stormskäret. Pjäsen Maja blir bortfästad hade sju roller och var tänkt att uppföras vid marthafester. Den distribuerades till föreningarna via Marthas byrå i Helsingfors.

Framgång och förändring

När TV-serien om Stormskärs-Maja gjorde sitt segertåg 1976, i regi av Åke Lindman och med musik av Lasse Mårtenson, exploderade intresset. Anni Blomqvist på Simskäla blev ett populärt intervjuobjekt, som också fick besök av presidenterna Kekkonen och Koivisto. Hon tilldelades Pro Finlandiamedaljen 1977.

Framgången ledde till förändringar. Redan som 60-åring började Anni dra sig tillbaka. Samhällsaktiviteterna var ett avslutat kapitel. Korna och fåren var borta, elektriciteten hade gjort hushållsarbetet lättare och Bengt hade fått jobb som sjöbevakare. Nu hade Anni tid att skriva på heltid, men hon fick svåra hälsoproblem och lämnade därför inte mera sitt hem

Men hennes skrivmaskin tystnade inte. Hon fortsatte skriva böcker, tidningsinlägg och mängder av brev. Tillsammans med Stig Jaatinen skrev hon boken Simskäla. En skildring av en åländsk utskärsbygd (1977). År 1978 utkom romanen I nöd och lust (1978). Men varken den eller serien om Anna Beata, som utkom 1979–1983, nådde samma popularitet som böckerna om Stormskärs-Maja.

I sorgens spår till livets slut

Men varför isolerade Anni sig? Varför blev den driftiga samhällspåverkaren en ensam, sorgtyngd gestalt, som om igen berättade om sorgens djupa spår? Varför ville hon framstå som en självlärd skrivarbegåvning och teg om vännen Margits redigeringsinsatser? De frågorna blir obesvarade.

Våren 1987 kom en sista kris – Bengt drunknade under en fisketur. Anni orkade ännu skriva minnesboken Havet finns inte mer (1989), och visade, precis som Stormskärs-Maja i filmen år 2024, sin ”kärlek, acceptans och resiliens” inför det oundvikliga.

Filmaffisch med Amanda Jansson och Linus Troedsson som Stormskärs Maja och Janne 2024. Foto Antti Rastimo, Solarfilms.

Anni dog i juni 1990 på Simskäla. Hon testamenterade sin egendom till Ålands kulturstiftelse genom Valter, Tommy, Bengt och Anni Blomqvists minnesfond. Hennes hem är författarbostad och museum.

Anni var inget helgon eller en glansbildsgestalt – säkert frågade hon sig många gånger, på samma sätt som Stormskärs Maja i filmen: ”Varför måste livet vara så här? Varför måste jag?” Men både hon och romangestalten Maja visade det som kallas ”resiliens” – förmågan att hantera och acceptera förändringar och fortsätta att utvecklas, också efter svåra förluster. Hoppet om att återse sina kära bortom alla stormar och sorger förlorade hon heller aldrig.

Text: Sheila Liljeberg-Elgert