Årsmöte, motion: Barnet borde ha rätt till anhörigplacering
Frågan om barnets rätt till anhörigplacering har aktualiserats i och med den mediedebatt som uppmärksammat otillfredsställande förfarande visavi minderåriga barns omhändertagande utom hemmet. Barnet kan ha förlorat sina föräldrar på grund av dödsfall eller annan orsak.
Enligt barnskyddslagen (683/1983) 22 § kan vården utom hemmet för ett omhändertaget barn organiseras som familjevård, institutionsvård eller på ett annat ändamålsenligt sätt. Av den nuvarande lagstiftningen framgår inte vilka av de olika formerna för vård utom hemmet som skall prioriteras. Lagen tar inte heller ställning till om barnet skall vårdas av släktingar eller av andra utomstående.
För närvarande pågår en revidering av barnskyddslagen. Omarbetningen är en del av ett pågående bredare utvecklingsprogram för barnskyddet, där man även ser över arbetspraxisen.
Utgångspunkten för den finländska lagstiftningen som gäller barn är principen om barnets rätt. Hur man fullföljer vården bestäms i varje enskilt fall utgående från barnets bästa, så att det valda alternativet på bästa möjliga sätt främjar barnets behov. Därför är det också möjligt att placera barnet hos släktingar, om detta är förenligt med barnets bästa. I lagen har man dock inte definierat vad som avses med ”barnets bästa”. Under beredningsarbetet för den nya barnskyddslagen borde man därför klarlägga och definiera de allmänna kriterierna för barnets bästa i samband med placering vid omhändertagande.
Finland har ett förfarande där beslutet om ett barns omhändertagande och placering utom hemmet i första hand fattas av socialnämnden. I praktiken har tillvägagångssättet resulterat i att mindre än vart tionde barn som omhändertas får bo hos sina släktingar. Detta tyder på att man i Finland prioriterar lösningar där omhändertagna barn placeras hos andra än hos sina anförvanter.
I samband med revideringen av barnskyddslagen borde man speciellt lägga vikt vid möjligheten att primärt placera barnet hos släktingar eftersom detta redan är anhängiggjort i lagen. Man bör se över lagen så att den är så klar och tydlig som den behöver vara. Av förarbetet till den nya lagen bör framgå att man i första hand skall utreda om barnet har nära kontakt med någon av släktingarna och, såvida detta är fallet, möjligheterna att primärt placera barnet hos dem. Detta skulle också garantera barnet den viktiga rätten att upprätthålla långvariga relationer till ifrågavarande familjemedlemmar. I övrigt skulle samma principer för val av vårdnadshavare vid omhändertagandet gälla.
Enligt barnskyddslagen (683/1983) 22 § kan vården utom hemmet för ett omhändertaget barn organiseras som familjevård, institutionsvård eller på ett annat ändamålsenligt sätt. Av den nuvarande lagstiftningen framgår inte vilka av de olika formerna för vård utom hemmet som skall prioriteras. Lagen tar inte heller ställning till om barnet skall vårdas av släktingar eller av andra utomstående.
För närvarande pågår en revidering av barnskyddslagen. Omarbetningen är en del av ett pågående bredare utvecklingsprogram för barnskyddet, där man även ser över arbetspraxisen.
Utgångspunkten för den finländska lagstiftningen som gäller barn är principen om barnets rätt. Hur man fullföljer vården bestäms i varje enskilt fall utgående från barnets bästa, så att det valda alternativet på bästa möjliga sätt främjar barnets behov. Därför är det också möjligt att placera barnet hos släktingar, om detta är förenligt med barnets bästa. I lagen har man dock inte definierat vad som avses med ”barnets bästa”. Under beredningsarbetet för den nya barnskyddslagen borde man därför klarlägga och definiera de allmänna kriterierna för barnets bästa i samband med placering vid omhändertagande.
Finland har ett förfarande där beslutet om ett barns omhändertagande och placering utom hemmet i första hand fattas av socialnämnden. I praktiken har tillvägagångssättet resulterat i att mindre än vart tionde barn som omhändertas får bo hos sina släktingar. Detta tyder på att man i Finland prioriterar lösningar där omhändertagna barn placeras hos andra än hos sina anförvanter.
I samband med revideringen av barnskyddslagen borde man speciellt lägga vikt vid möjligheten att primärt placera barnet hos släktingar eftersom detta redan är anhängiggjort i lagen. Man bör se över lagen så att den är så klar och tydlig som den behöver vara. Av förarbetet till den nya lagen bör framgå att man i första hand skall utreda om barnet har nära kontakt med någon av släktingarna och, såvida detta är fallet, möjligheterna att primärt placera barnet hos dem. Detta skulle också garantera barnet den viktiga rätten att upprätthålla långvariga relationer till ifrågavarande familjemedlemmar. I övrigt skulle samma principer för val av vårdnadshavare vid omhändertagandet gälla.
