Av kärlek till konsten

– Ska vi tag e på dialekt?
– Om ja får taal Solfdialekt så gäär ja no gärn he. Int vaar ja ju intervjua på Solfdialekt na i Sverige int.

Den karakteristiskt korrekta finlandssvenskan – till synes immun mot rikssvenska influenser – har blivit hennes kanske främsta varumärke bland den breda publiken, men Solfdialekten är och förblir Stina Ekblads modersmål.

– Jag försökte lära mig rikssvenska när jag kom till Sverige, men det kändes bara tillgjort. I stället bestämde jag mig bara – så här låter jag, ni får ta mig som jag är.

Och det fungerade.

Man kan svårligen beskylla Svenskfinland för att övervärdera sin klarast lysande skådespelarstjärna i Sverige. Men det finns ingen orsak att hymla – Stina Ekblad är stor. Riktigt stor.

– Bland de kvinnliga skådespelarna i sin generation är hon definitivt en av de mest framstående, säger Maria Edström, som är teaterrecensent på Sverige radio.

– Hon är otroligt seriös, i ordets positiva bemärkelse. Hon vill inte bara vara omtyckt av sin publik, utan tar sig också gärna an svåra roller. Många andra förälskar sig lätt i publikens kärlek och vågar aldrig spela jobbiga, fula och hemska roller, men sådan är inte Stina Ekblad, fortsätter Edström.

En dröm tar form

Stina Ekblad föddes år 1954 i Solf, söder om Vasa – en liten by där ”ingen någonsin föreställt sig att man kan ha teater som yrke”. Stina Ekblad uppvisade tidigt tecken på att vilja bryta den här traditionen. Hon blev intresserad av poesi, slukade Edith Södergran och började forma en dröm om att bli författare, poet och skådespelare. Konsten öppnade inte bara mentalt utan också praktiskt upp en värld bortom de österbottniska slätterna.

Som sjuttonåring hoppade hon av gymnasiet, trots föräldrarnas förståeliga skepsis, och sökte till en folkhögskola i Danmark för att läsa teater. I Danmark tog skådespelarkarriären snabbt fart och år 1989 landade hon på Dramaten, där hon sedan dess tillhört den fasta ensemblen.

– Varför har det gått så bra? Det är en blandning av begåvning, tur och arbetskapacitet. Jag är en slitvarg och ger aldrig upp. Jag har aldrig behövt armbåga mig fram, utan lägger ner mycket tid på mitt arbete och slarvar aldrig, säger Stina Ekblad när vi möter henne i Vasa.

Bland den breda publiken har hon de senaste åren kanske blivit mest känd för sin biroll som obducenten i Wallanderfilmerna. I höstas var hon bioaktuell i Finland i Det enda rationella med bland andra Rolf Lassgård och Pernilla August i huvudrollerna.

– Jag ser sällan på film, men det här är faktiskt en film jag skulle kunna se på. Den handlar om vuxna människor. Jag har inget intresse av att titta på filmer om tjugoåringar. Då är det mycket roligare att tala med min tjugoåriga son och hans kompisar.

Filmen, som på finska fått titeln Ruotsalainen avioliitto (ett svenskt äktenskap), handlar om två gifta par vars liv trasslas ihop när två av karaktärerna förälskar sig i varandra. Måna om sina äktenskap flyttar de fyra ihop för att försöka ”bota” romansen genom att leva ut känslorna och vänta på att nyförälskelsen ska gå över.

Vad gör man inte för kärleken? Ett långt äktenskap kräver sina uppoffringar, och en utomäktenskaplig romans behöver ju trots allt inte vara något annat än en smärre fysiologisk parentes, resonerar Rolf Lassgårds karaktär Erland.

– Det finns en sympatiskt mänsklig tanke i filmen om människans goda vilja att försöka ordna upp saker och ting, trots att vi vet att alla problem inte går att lösa. Vi kan inte styra våra känsloströmmar, vilket, för mig, gör kontentan av filmen ganska sorglig. Samtidigt ligger det någonting väldigt rörande och fint i att vi ändå försöker.

Positiva omdömen

Man möts av en genomgående positiv samling artiklar när man ögnar igenom Stina Ekblads samlade pressmedverkan från de senaste decennierna. ”Succé för Stina” är en rubrik som har en tendens att återkomma i framför allt de österbottniska tidningarna. Skandalerna och skvallret lyser däremot med sin frånvaro. Hon är ofta personlig, men sällan privat. Det enda som avviker från mönstret är ett antal artiklar om hur hon i sju år ammade sin son Adrian och hur hon engagerat sig i amningsfrågor.

I en intervju i Jakobstads Tidning får hon frågan vad det mest osannolika hon ombetts ställa upp på är. ”Det mest absurda var då jag blev tillfrågad att delta i Fångarna på fortet. Fullständigt enfaldigt och meningslöst. Jag leker inte på det sättet.”

Kändisskapet är någonting som hon konsekvent avvisat, trots att hon som en av Sveriges ledande skådespelare skulle ha haft alla möjligheter att ställa sin egen person i rampljuset.

– Ibland går jag på någon galapremiär, men annars har jag från början valt att hålla mig borta från allt sådant där. Med tiden slutar tidningarna ringa, vilket är rätt skönt.

Är hon en torrboll? I en tevedokumentär säger regissören Susanne Bier att Stina Ekblad ofta oriktigt uppfattas som alltför seriös. ”Man kan säga att hon är cynisk, men utan cynismens negativa element. Någon som känner livet, men som inte blivit bitter.”

Passion för teater

Nej, det är inte berömmelsen som varit Stina Ekblads drivkraft. "Jag har alltid fascinerats av att kunna krypa in under skinnet på en annan människa och ta del av hennes önskningar och planer", säger en artonårig Stina Ekblad om sin passion för teatern i en teveintervju från 1972. Nästan fyrtio år senare lever den här känslan kvar. Hennes stora karriärprojekt är, förklarar hon, att gräva i det mänskliga, att undersöka vad det är att vara människa. Varje roll är ett nytt psyke att gå in i, en ny människa att försöka förstå.

I vår är hon aktuell på Dramaten i pjäsen Idlaflickorna av Kristina Lugn. För första gången spelar hon tillsammans med lillasystern Ylva Ekblad, som är känd från bland annat sina otaliga roller på Wasa teater.

– Det ska bli förfärligt roligt att äntligen få göra någonting tillsammans på scen. Förhoppningsvis blir det något gästspel i Finland också.

Stina Ekblad är där hon vill vara. Hon har kommit så långt hon kan.

– Man vill ju höja ribban hela tiden, men till sist kan man allt. Just nu känner jag att man inte kan kunna så mycket mer än jag kan på mitt område. I alla fall inte på svenska. Jag är fullärd. Men inte fullkomlig.

Text: Jens Finnäs