Någonstans i bakhuvudet fanns också namnet Cate Blanchett. Våra vänner hade varmt rekommenderat den, samtidigt som vi också hade hört att den innehåller alltför mycket stoff för bara en film. Bäst alltså, som vanligt, att själv se den och sedan bestämma vad man tycker. Det stod åtminstone klart att den inte är någon vanlig dussinfilm.
Vi dök in i biosalongen i det enorma biografkomplexet bredvid den ökända Heyselstadion norr om Bryssel och vinnlade oss om att filmen var version originale och inte dubbad till franska, det misstaget vill man inte göra. Vi medförde en massiv kagge saltade popcorn (yes, denna självklara läckerhet har nu kommit ut på marknaden i det utlänningstäta Bryssel, där ortsborna föredrar sockrade sådana) och en stor cola. Inte ens en halvfull salong, men det är vanligt i det överflöd som här råder av filmer och biografer, och sanningen att säga så har Babel redan ganska länge funnits på repertoaren. Det är alltid roligt att sitta där och småtugga och se på lite reklam först, oj, så den kan vara underhållande när man inte ens är van att se på tv. Sedan började Babel.
Rynkiga, rentav fårade gubbar i arabiska kläder som pratar arabiska, en säljer ett gevär åt en annan för en get och en slant. Det hela kändes litet hotfullt. Senare framgick det att handlingen utspelar sig i Marocko. Sönerna skickas ut för att med geväret vakta getterna mot schakaler. Vid det här laget insåg jag att det blir svårt att hänga med i den franska och holländska textningen – precis som i Finland är filmerna dubbeltextade, fransk text ovanför och den flamiska nedanför. Hur som helst, så lyckas regissören binda ihop en historia mellan USA:s San Diego, någon stad i Mexiko som jag redan glömt namnet på och öknen i Marocko med Tokyos fantastiska, smått vansinniga, av människor skapade vyer. De gemensamma nämnarna var ett gevär och ett skott som avlossats från det, mot en amerikansk kvinna. Vi satt som på nålar under den över två timmar långa föreställningen, stundtals skrattade vi befriat och stundtals grep ångesten med järnhand om hjärtat. Och språket var inte en så stor sak, till slut. Trots att alla talade sitt ”eget” språk, det språk de använder i det verkliga livet i Japan, Marocko, Mexico, men bilder säger som bekant mer än tusen ord, och det gör skicklig regi också.
Efteråt, i bilen på vägen hem, försökte vi analysera filmen. Jag sade att jag tycker att den visar att vi föräldrar, eller vuxna i allmänhet, ofta gör val som förstör för barnen, och att vi först sedan inser att barnen faktiskt är det allra viktigaste för oss. Och varför måste vi resa tusentals kilometer för att kunna säga de svåra ord som vi borde kunna säga hemma? Min man sade att han mera tror att den handlade om hur liten världen har blivit, det finns kontakter mellan allt och alla, och också om hur olika värde vi människor alltjämt har.
Han hade rätt, dagen efter vaknade jag med insikten om att min oro för de vita amerikanska barnen varit mycket större än oron för den japanska tonårsflickan och de arabiska pojkarna i Marocko. Jag tänkte att det inte är så konstigt, för deras verklighet var så annorlunda – arabpojkarnas så våldsam och enkel, den japanska flickans så konstruerad och kall. Men deras värde är ändå lika stort som någonsin de vita amerikanska, eller för den skull, europeiska barnens. Jag kände mig som en stor hycklare, samtidigt som jag kände mig tacksam och ödmjuk gentemot regissören, som faktiskt fick mig att inse detta.
Ibland kan en film vara större än – om inte livet – så åtminstone ens förstånd och medvetenhet.
Text: Marlene Ahlberg
Skribenten är mamma till tre barn och väntar sitt fjärde. Man når henne lättast på e-postadressen: marlene.ahlberg@skynet.be.
