Barnkläder blev blogg och butik

– Vi konstaterade att vi hade ett gemensamt intresse för barnkläder. Ofta frågade vi varandra varifrån det och det klädesplagget kom, berättar Helena Päivärinta.

– Vi hade båda pojkar och upplevde att det svårt att hitta kläder vi tyckte om i Helsingfors, fyller Heidi Purho i.

Bägge sålde sina använda barnkläder på olika nätsidor och ur den tanken föddes idén att börja sälja pojkarnas kläder under en egen nätadress. För att få roliga bilder på kläderna började mammorna skriva blogginlägg om sin och pojkarnas vardag. Tanken var att alla kläder på bloggbilderna skulle komma till salu i något skede. Nätsidan som föddes döpte de till BloPPshop – en kombination av orden blogg och shop.

Kvalitet vs kvantitet

Både Heidi Purho och Helena Päivärinta satsar på kvalitet när det gäller barnkläder. Ofta är de ute efter kläder av specifika märken.

– Vi vill att allt det som vi säljer ska vara av god kvalitet och kunna säljas till ett bra pris. Det ska vara stilrena och tidlösa plagg, poängterar Purho.

– Inte urtvättade grejer som är färdiga för soptippen, fortsätter Päivärinta.

Bloggarna är överens om att bra barnkläder ska hålla tvätt och användning.

– Vi vill att försäljningsvärdet ska finnas kvar. Det är ingen idé att köpa dyra kläder om de måste slängas efter en tvätt, då försvinner hela vitsen med dem. Kläderna ska vara bekväma, ha rätt passform och sitta bra, säger Päivärinta.

Men har märkeskläder alltid en kvalitetsstämpel?

– Inte alltid, inom ett och samma märke kan det variera väldigt mycket, säger Päivärinta, och Purho håller med.

– Det konstiga är att oberoende av hur urtvättat ett plagg är, så kan det vara otroligt högt värderat inom vissa märken. En del märkeskläder blir litet som samlarobjekt.

Någon skulle kanske säga att det är slöseri att köpa dyra märkeskläder för barn som växer ur dem i ett nafs, men Päivärinta och Purho ser det hela som investeringar i ett fritidsintresse.

– Vi väljer att sätta våra pengar på det här, andra sätter sina pengar på annat, säger Päivärinta.

– Jag skulle inte börja övertala andra att gå inför samma sak, andra barnblusar kan säkert vara lika bra som dem som vi betalar litet mer för, men alla har sina egna intressen, säger Purho.

Ingen kassako

I dag har BloPPshop omkring tvåtusen följare på Facebook. Vissa dagar kan Purho och Päivärinta posta tio paket, andra bara ett.

Päivärinta berättar att kläderna i shoppen säljs för ungefär halva inköpspriset.

– Det här är ingenting vi kan leva på. Begagnade kläder kan man inte sälja hur dyrt som helst, även om de är i gott skick, och vi får inte heller in dem gratis. Men det är en trevlig fickpeng som går till nya barnkläder.

– Jag går på minus när jag säljer kläder, men jag tänker ändå att jag går på plus för att jag till exempel har betalat bara 10 euro för en viss skjorta i och med att jag betalade 20 euro och fick 10 euro tillbaka. Men rik blir man ju inte på det här, konstaterar Purho.

Tanken med bloggen är för tillfället inte att göra vinst, utan att kläderna ska cirkulera. Mest säljer kvinnorna de egna pojkarnas kläder, men de köper också in plagg av vänner och bekanta och säljer dem vidare.

Mindre fritid

För tillfället sväljer nätshoppen och bloggen en stor del av mammornas tid. Samtidigt är bloggen och butiken mycket mer än kläder – de är båda också en kanal för att förverkliga sig själv.

– Jag motiveras av att jag utvecklas och får använda min kreativitet. Jag har lärt mig många roliga saker via bloggen, säger Purho.

– Om jag säger att jag lägger två till fyra timmar per dag på bloggen, är det nästan i underkant. Det gäller att fotografera, skriva inlägg, posta kläder, hålla kontakt med olika människor och planera framåt. Jag har varit mycket på tu man hand med Max och fått lämna många andra hobbyer när det inte har varit möjligt för mig att gå ut och springa eller gå på gympa. Nu för tiden är detta mitt främsta fritidsintresse, fortsätter hon.

Via bloggen och butiken har de två kvinnorna utvecklat en djup vänskap, vars främsta kommunikationskanal är chatten på Facebook.

– Vi känner varandra så väl att vi kan säga att ursäkta, nu måste jag leva, kan du sköta den där bloggrejen, skrattar Päivärinta.

– Eller som förra veckan, när jag sade ungefär ”ursäkta, men nu kastar jag upp, du får fixa det!” Det är skönt att vi är två som bloggar.

Bilder på barnen

Både Purho och Päivärinta har fått lära sig mer om fotografering via bloggen.

– Det är sporrande att ha ett inlägg att sätta ut, då måste vi ju dokumentera pojkarnas och våra liv. Många av bilderna skulle säkert inte finnas annars, konstaterar Päivärinta.

– Det är roligare att hänga i lekparken när jag själv kan fundera på annat än det där sandslottet. Numera har jag kameran med mig nästan överallt, så ofta att jag måste tänka på att inte uppleva allt via kameralinsen. Ibland måste jag medvetet tänka på att lägga undan den eller mobiltelefonen, säger Purho.

Båda har funderat över det etiska i att lägga ut så mycket bilder på sina barn på nätet. De har kommit fram till att de kan göra det så länge de funderar över vilka sorts bilder de lägger upp och hur de beskriver sina söner.

– Jag har funderat mycket på vad våra pojkar anser om bloggen när de är i tonåren. Men vi skriver inte sådant som att ”han är tre och envis och talar med jättehög röst”, utan lyfter fram våra barns positiva sidor. De ska kunna läsa inläggen när de är 13, 25 och 50 år, säger Purho.

Summerar vardagen

Båda konstaterar att det är nyttigt att summera vardagen med barnen. Purho menar att blogguppdateringarna ger ett helikopterperspektiv, genom dem kan man upptäcka hur bra man egentligen har det.

– Jag kan skriva till Helena på Facebook att ”Oj nej, det tog en timme för mig att få Max att somna”, men när jag sedan tänker tillbaka på dagen inser jag hur fint vi har haft det tillsammans, säger Purho.

Vi får emellanåt avbryta pratstunden när hennes son Max vill visa upp olika klädesplagg och leksaker. När det är dags för kvällsbadet vill han gärna ha publik.

– Du ser själv att just nu skulle jag inte kunna sitta och blogga. Jag vet inte hur gamla barnen borde vara för att man i lugn och ro skulle kunna sitta vid datorn. Det måste nog göras när de sover eller sköts av någon annan, konstaterar Purho med ett leende.

Text: Kira Schroeder