Berg-och-dalbana for ever?

Vi behöver inte gå in på detaljerna.

Jag har alltid trott att jag inte gillar det lilla alp-tåget, har väl åkt banan sammanlagt tre–fyra gånger i mitt liv. Alltså på Borgbacken i Helsingfors. Hemma i Borgå tycks jag sitta i en av de små röda vagnarna för jämnan.

Det går till ungefär på samma sätt. Först segar man sej långsamt uppåt. Inga problem, man hinner vänja sig vid höjden och utsikten, mår egentligen riktigt bra. Det är när man nått toppen som insikten kommer. Och det är då man skriker. Man skriker ut sin skräck när man står där på badrumsvågen och stirrar in i spegeln och ser hela panoramat breda ut sej inför ens ögon. Ändlösa vidder av mjuka kullar och slingrande kurvor upplyst av ett bländande ljus breder ut sig. Vällustigt, segt hånleende.

En stund står tåget stilla. Skriket försvinner i ett eko. I denna stund existerar endast jag och min spegelbild, sen kommer skriket tillbaka med en smäll, tåget hackar igång igen och man inser att det bara finns en enda väg. Och det är neråt.

Det går vanligen i hisnande fart. Och man skriker hela tiden. För att det suger i magen och det svindlar för ögonen. För att man darrar i benen, känner sig svimfärdig och inte alls mår bra. Man ångrar att man än en gång satt sig i tåget, fast man vet att man hatar det. Man kan inte förstå varför man måste utsätta sig för det här, gång på gång på gång. På gång.

Så en dag är man nere igen och då kommer berusningen. Man gjorde det! Det var hemskt och det var vidrigt och det krävdes att man tog sig i kragen riktigt, riktigt ordentligt, men man gjorde det. Lättnad, lyckokänsla, seger! Stort leende som breder ut sig över ansiktet.

Det är tyvärr ett tillstånd som inte håller i sig särskilt länge. För innan man ens riktigt har hunnit märka det, börjar den långsamma, men oundvikliga, klättringen uppåt igen. Leendet stelnar, magen trycks upp mot lungorna, paniken stiger, man vill hoppa av men kan inte. Sen når man toppen igen. Det fasansfulla skriket, panoramat, tiden som stannar, insikten. Sen kastar man sej utför igen.

Och man frågar sig: Hur länge ska de rostiga bultarna hålla? Hur länge ska de hålla innan de har skruvat ut sej helt, eller brister för påfrestningen och hela alltihop störtar samman med ett brak? Hur länge? Ännu en resa? Två? Tio?

En sak är säker. De håller inte hur länge som helst. Och då inställer sej nästa fråga: Ska man serva bultarna, renovera lite här och där, putsa och fila, skruva och smörja för att berg-och-dalbanan ska kunna fortsätta som förut? Eller ska man helt enkelt låta bygget rasa en gång för alla och sedan inte bry sig om att resa det på nytt? Bygga en tågbana som går rakt fram i stilla mak, utan vare sig uppförs- eller nedförsbackar?

Jag tror jag ska ringa Borgbacken och fråga hur de ser på saken. Jag menar, där måste de väl veta vad det är som får människor att stå och köa för att få åka. Och dessutom betala för det. Trots att de gallskriker hela tiden. Borgbacken är mitt sista hopp. Alla andra har jag redan provat. Köat och betalat också. Många gånger. Utan resultat.

”Hallå Borgbacken, det var från Borgå här, hej. Jag är beroende av berg-och-dalbanan, men har märkt att den inte är så bra för mig. Har ni kanske något annat ni kunde rekommendera?”

Sabine Forsblom

Källa: Tidskriften 06/06