Birgitta Vikström – vägvisare och visionär

Marthaförbundets ordförande Birgitta Vikström var verkligen inte stillsam eller timid. Hon vågade sticka ut, både i sina tal till marthorna vid olika stormöten och i sina ledare i Marthabladet. Hennes tankar var välformulerade, klara och visionära. Det hon sade och skrev hade substans och struktur och låg långt borta från den slätstrukna snällhet som omgivningen kanske hade förväntat sig av en ”ärkemartha”.

Vikström vågade ta ställning, som i en ledare i Marthabladet efter att bergsrådet Stig Hästö 1980 uttalat sig i pressen om husmödrarna som en del av ”den passiva befolkningen”: "Enligt denna syn består en nations inkomst bara av de varor som produceras. Verkligheten är ju den att nationalinkomsten också består av alla de tjänster som utförs i landet. Produktion kan man egentligen kalla varje verksamhet, som sker för att möjliggöra tillfredsställande av mänskliga behov och höjande av det värde som kallas livskvalitet. Till den produktionen måste man räkna allt arbete som gör människans liv tryggare, bekvämare och mer kultiverat. Ser man saken så blir den hemarbetande kvinnans insats en bärande del av samhällets gemensamma produktionsprocess."

Förnyelse och framtidsfrågor

Passiv var Birgitta själv aldrig, och inte heller hemarbetande på heltid. Benämningen ”biskopinna” och ”ärkebiskopinna” passar inte riktigt in på en yrkeskvinna som arbetade som lärare i närmare 40 år. Birgitta var en modern martha som inte bara var en länk i en lång rad av förbundsordföranden, utan en frisk fläkt med både handlingskraft och många nya idéer.

Från slutet av 1970-talet sökte sig Marthaförbundet både nya vägar och nya ledare, och det var så Birgitta kom in i bilden. Hon var medlem i marthaföreningen i Borgå och handplockades troligen till sitt uppdrag av Solveig Forss, som då var förbundets verksamhetsledare och tidigare varit ordförande för Borgå svenska Marthadistrikt.

Under Birgittas ordförandetid 1978–1988 skedde en modernisering och profilhöjning genom aktiv medlemsvärvning och ledarkurser med sikte på föryngring, så att man började starta egna grupper för yngre kvinnor. Den trenden fortsatte sedan under hela 1990-talet.

Vid årsmötet 1979 betonade Birgitta Vikström framtidsfrågorna: 

– Det gäller att minnas att överlevandet är en sak och att leva helt och fullt kan vara en annan sak. Vår uppgift preciseras i våra stadgar: "Marthaförbundet har till uppgift att arbeta för hem och samhälle genom att ge sina medlemmar ökade insikter i sociala, kulturella och praktiska frågor och vidta åtgärder för att på olika sätt främja hemmens intressen."

Nytänkande och modernisering

Behovet av nytänkande och modernisering var stort i Marthaförbundet, även om alla inte vågade erkänna det. Samhället hade förändrats med stormsteg, strukturförändringen var ett faktum som man inte kunde bortse från. Marthorna hade tappat bort nästan en hel generation medan de hade kört på i gamla, invanda hjulspår. De yngre som borde ta över hade sällan lust eller tid att engagera sig. Utbildningsnivån bland kvinnor hade stigit och hemmafruarna på livstid fanns snart inte mera. Birgitta Vikström såg behovet av förnyelse och gjorde något åt det:

– Den ödmjuka, tjänande moderns tid är förbi. Personligen önskar jag inte heller henne tillbaka. Hon var bra och behövdes i sin egen tidsålder, men det finns alltför många drag av inbyggt utnyttjande och identitetsutplåning i den familjetypen, ett osynliggörande av en stor arbetsinsats och i vissa familjer en förutsättning för familjevåld, konstaterade hon vid årsmötet 1984.

Familjen, hemmet och samhället

Familjefrågor var ett av Birgittas favoritområden och hon fick både styrelsen och Marthaförbundets personal med sig. ”Familjen i fokus” och ”Barnets livsvärld” var under 1980-talet populära teman för flera kurser på förbunds– och distriktsnivå. Man såg behovet av stöd åt familjen och efterlyste sådan verksamhet som familjerna önskade sig och behövde. Det gällde praktisk och teoretisk hjälp till unga familjer, högre föräldrapenning, förlängning av föräldraledigheten – för både mammor och pappor – till tre år. Hemmet betonades fortfarande som den bästa vårdplatsen för småbarn, förutsatt att familjerna kunde få stöd och hjälp där det behövdes, till exempel genom insatser från daglediga marthor som kunde ställa upp som ”extramormor”.

Birgitta Vikström var också en engagerad skribent med journalistisk förmåga. Marthabladets ansvariga utgivare var hon 1979–1982 och 1985–1988. Hennes andaktsrutor i Marthabladet gavs ut i bokform med namnet ”Nya möjligheter” – nya möjligheter var ett nyckelbegrepp också för hennes utvecklande av marthaideologin. Där ingick en sund vardagskristendom, utan spår av flummigt fromma, tomma fraser eller konservativt fördömande. Birgitta var också en bra representant för en liberal feminism med mera morot än piska. Hon talade för valfrihet för föräldrar och jämlika samhällsmodeller med sakliga argument utan aggressiv retorik.

Kattslagsmål eller kommunikation?

Under en debatt vid en marthaledarkurs konstaterade hon att ”när vi kvinnor tar ihop är det som när kattorna slåss”, och rekommenderade en kommunikativ konfliktlösning i stället för känsloladdade personangrepp.

Ett av Birgittas motton var ”Ge positiva signaler, så får du positiva signaler som svar”. Själv var hon ett bra exempel på hur en positiv och optimistisk livsinställning kan påverka omgivningen. Hennes elever upplevde henne som en lyhörd, engagerad och uppmuntrande lärare, som verkligen såg dem.

Hon såg och hörde också marthorna och Marthaförbundets personal.

Som ledare var Birgitta entusiastisk, idérik och spontan, men ändå alltid saklig och väl förberedd. Hon hade en sund självkänsla, men visade också prov på självkritik och vågade erkänna felbedömningar. Hon var ärlig och rättfram och ett bra ”bollplank” som också tålde hårdare bollar. Birgitta blundade inte för svårigheter eller åsiktsutbyten som ibland kunde bli hetsiga. Hon var lätt att få kontakt med, öppen för diskussion och försökte inte tona ner kritik eller ofördelaktiga fakta och reagerade snabbt och praktiskt där det behövdes.

Som ledare varnade Birgitta Vikström för stillastående och stagnation, så att man nöjer sig med att slå sig till ro med det som en gång var bra och tror att det kommer att fungera i alla tider. Hon ville höja ribban för martharörelsen och hitta nya vägar: 

– Det som har dött står stilla. Det som lever växer och förändras. Det är ingenting att vara rädd för, utan något vi sträcker armarna mot och välkomnar, sade hon år 1979, vid början av sin ordförandetid.

Nya riktlinjer och modeller

Birgitta hade också modet att stiga åt sidan efter tio år som ordförande – hon ville inte stagnera som ledare. Vid årsmötet 1988, då hon avgick, jämförde hon martharörelsen med Fågel Fenix: 

– Den smärtsamma nödvändigheten att frivilligt smälta ner yttre verksamhetsformer som blivit opraktiska eller oanvändbara för människornas och samhällets bästa – men också att sedan smälta om de gamla tankarna och idéerna, i nya, aktuella och effektiva arbetsformer. Inför 1990-talet måste vi tänka på ett helt annat sätt. Vi måste dra upp linjer och modeller för martha-arbetet, så att människan och familjen verkligen står i fokus och verkligen är det som styr vår arbetsplanering.

Själv fick Birgitta Vikström bara uppleva en del av 1990-talet – hon avled som 62-åring hösten 1994. Men också under den sista tidens kamp mot en svår sjukdom hade hon kvar både själsstyrka och mod. Det finns likheter med henne och den bibliska Marthagestalt som hon beskrev 1985:

– Det finns medeltida bilder av Martha, som påminner om Sankt Göran och draken. Men Martha dödar inte draken, hon tämjer den. Den makt som hon använder sig av helar och bygger upp. Kunskap, självförtroende och god vilja är makt.

Text: Sheila Liljeberg-Elgert