Kolumn: Carpe diem på dig bara
Dörrklockan ringer. Hjärtat åker upp i halsgropen. När någon oväntat knackar på dörren är min spontana reaktion att det är illa nu. Har någon dött? Eller har jag använt husbolagets tvättstuga efter klockan 22?
Förr var det rysk roulette att öppna dörren. Det kunde vara statens tjänsteman som kontrollerade din tv-licens eller grannen som ville låna en köksstege. Det kunde vara ett Jehovas vittne ute efter en pratstund eller så kunde det vara kusinen som råkade vara i stan.
I dag är ringklockorna onödiga som gökur. Spontanbesöken i vårt land har dött ut. I stället isolerar vi oss bakom skärmar och lyckta dörrar. Hur blev det så här?
I samband med att vår kultur gått alltmer från kollektiv till individualistisk tror jag en av bovarna finns i spegelbilden, eller selfien på skärmen.
I flödet ser vi bilder på organiserade hem, glada barn och putsade skor i rad i tamburen. Carpe diem på dig bara.
Visst besöker vi fortfarande varandra, men teknologin har dödat spontaniteten och de fysiska träffarna. Åtminstone jag lurar mig själv genom att upprätthålla mina kompis- och familjeförhållanden på sociala medier.
Men det blir lösryckt och snuttifierat. Skriver jag “Hur går det?” får jag svar följande dag och då har jag i min tur inte tid att svara. Det blir lite som brevväxling mellan barn förr: “Hur mår du? Jag mår bra.” Slut på diskussionen. Mötet uteblir.
I dag planeras besöken minutiöst i god tid i förväg, men då dagen kommer är det lätt att avboka med en halvsann förklaring på Whatsapp.
Sedan har vi hemskam. Det finns ovetenskapliga hypoteser om att Ikea införde hemskammen hos finländarna på 90-talet. Den svenska möbeljätten gav alla möjligheten, eller plikten, att fixa det fint i hemmet. Men det är lätt att peka sitt nationalistiska finger på möblerna Billy och Jonas.
Jag tror också sociala medier och nätet har gett oss hemskam. I flödet ser vi bilder på organiserade hem, glada barn och putsade skor i rad i tamburen. Carpe diem på dig bara. Vi tror det är normen och blir hämmade av att ständigt jämföra oss med andra.
Det pratas mycket om kroppspositivitet och nu har begreppet spridit sig till att beröra hemmen – hempositivitet. Det går ut på att vi lägger panikstädningen på paus och är okej med torra Yucca-palmer, obäddade sängar och barnens finger- och näsavtryck i fönsterglasen. Dessutom är det helt okej att bjuda på chokladkex från Lidl. Låt Strömsö stå för de perfekta kulisserna.
I december brukar vi finländare bli öppnare och givmildare. Jag ser det som en möjlighet att öva på spontanbesök. Så Frank, i fall du läser den här kolumnen: Lägger du på kaffet? Jag kommer snart.
