Claes Andersson - en realistisk romantiker

Alltid är det någon som tyckt sig haft orsak att kasta ruttna tomater på Claes Andersson. Men de flesta har väl ändå hejat på eller i varje fall respekterat hans målmedvetna strävan att sätta sig in i problem och försöka lösa dem. Mycket av denna problemlösning har skett på individnivå, inom psykiatrin. Fram till 1990 då Claes Andersson blev ordförande för Vänsterförbundet (vf) har han haft patienter, föreläst och fungerat som handledare inom vår offentliga sektors psykvård. Sina tolv politiska år i riksdagen har han själv beskrivit i fragment i boken Mina tolv politiska år. Här är han plötsligt, efter alla år av utomparlamentariskt engagemang, inne i maktens centrerade granitborg. Här förs samhällsdebatten på en helt annan nivå och ”tistlarna”, som vill kväva ett helhjärtat engagemang, bedöva, fjärma från gräsrotsbarrikaderna, är många. Claes säger själv:

– De flesta politiker har de bästa avsikter att hålla kontakt med människorna som valt dem, men Granitmagen innefattar möten, möten, möten, papper. Den är en kvarn av förpliktelser och förehavanden. Vårt samhälle är väldigt invecklat. Man får passa sig. Man finns inne i det där huset med mottagningar, hög lön och representationer. Offentligheten påverkar. Man syns i medierna. Efter en tid märker man: Åhå, vad har hänt med mig?

Andersson understryker ändå att om man snabbt vill påverka makten är det nödvändigt att vara med bland beslutsfattarna i det forum där makten är koncentrerad.

Välfärden i fara?

Vi sitter mittemot varandra vid bordet i ett rum som tycks vara en sammanslagning av matsal och bibliotek. Här finns mycket grönväxter vid olika fönster och den svarta blanka flygeln vilar bakom mig. Jag vet att han är ledsen just nu. Det sista han vill se är väl en journalist. Dagen innan var kritiken hård mot hans pjäs Mani i Esbo. Men fort går vi in på samhällsfrågor, eller min största fråga, gällande vad vi egentligen missat. Vi byggde upp ett välfärdssamhälle och nu monterar vi ned det. Andersson har ju själv kämpat i leden för att bygga upp det samhälle vi har i dag. Hur vi bäst kan bygga vårt raserade välfärdssamhälle nu, är väl ändå det jag i slutändan vill veta. Och många med mig.

– Vi bör hålla i minnet några saker, säger Claes Andersson och sätter sig till rätta vid bordet. Välfärdssamhällets tjänster fungerade bra ännu på 1950–60-talet. Det fanns färre tjänster och de gällde socialvård, åldringsvård, skolväsendet och hälsovård. På 1970- och 80-talet började man utvidga och bygga till. I början av 80-talet hade man en känsla av att allt nog går att finansiera. Så förändrades hela den ekonomiska situationen i mitten på 80-talet, då restriktionerna om att flytta pengar från ett land till ett annat ändrades. Nationalstaten var inte mer en sluten enhet efter det. Den internationella konkurrenssituationen började pressa ned priserna. Om vi nu skulle ha de välfärdstjänster vi var nöjda med på 60-talet, så skulle vi inte alls vara nöjda, poängterar Claes Andersson och fortsätter: Det är mot dem vi skär ned till i dag.

Han vill fortfarande säga att vårt välfärdssystem fungerar och inte stämma in i klagokören att det går mot det sämre. Trots brister fungerar skolor, bibliotek och hälsovård.

– Åldersstrukturen har förändrats dramatiskt. Vi har ett tryck på att sänka skatterna, eftersom de är lägre i länder med ett mindre täckande välfärdssystem. Vi måste tänka om och fundera över vilka tjänster samhället skall bekosta och vilka medborgarna själva bör finansiera. Under min riksdagsperiod undrade jag över vad man kunde skära i bland tjänsterna i kommunen. Det är inte en lätt ekvation, men vi måste klart prioritera. En 60-årig människa kostar samhället i medeltal 500 euro i sjukvårdskostnader. En över 80-årig kostar runt 17 000 euro. Klart att gamla behöver hjälp. Idrottare hoppar ned från höga berg och skadar sig. Är det samhällets ansvar med Medi-Heli eller skall man ha ett personligt ansvar? Sockersjuka, metaboliskt syndrom etc. – sjukdomar till följd av att man levt fel, haft felaktiga kostvanor ...

Har du själv ett svar?

Andersson skrattar till.

– 1960-talet är på väg tillbaka i en ny form. Vi mår illa i ett samhälle där man bara satsar på individualitet och konsumtion. En motreaktion är på väg. För att kunna finansiera välfärdssamhället måste vi vara öppna för nya idéer. En hög skattenivå är nödvändig om man vill ha ett heltäckande välfärdssamhälle. Är det klokt att spara i fonder för pension? Hur får vi pengarna att räcka till? Frågorna bör vara praktiska och pragmatiska. Och vad vill vi?

Skeden i vacker hand

För Claes Andersson är grundpelarna i välfärdssamhället barnomsorg, hälsovård, skolor, åldringsvård, bibliotek och socialvård. Dessutom vill han varna för lösningar som skapar segregation. Det är till exempel viktigt med biblioteken, där man får låna böcker utan avgift. Claes Andersson föreslår inte att vi slopar generella bidrag till alla. Det tycker han är att gå in i en fälla. En del slutar betala skatt om de tycker att de inte får någonting för det. Barnbidraget är till barnen. Alla skall få, tycker Andersson. En progressiv beskattning garanterar ändå att de som har behov får mer.

– Det som hotar välfärden är kraven på sänkta skatter. Alltid då man sänker skatter minskar man på den kaka som skall täcka finansieringen av välfärden. Det var den ständiga stridsfrågan i regeringen.

Finland gick till slut med i EU. Du var emot det. Så blev du för det. Vad fick dig att ändra dig? Sakargumenten har ju inte förändrats.

– Efter folkomröstningen fick jag ta ställning på nytt och beslöt mig för att ta skeden i vacker hand. Vi fattade sedan ett beslut inom Vänsterförbundet att jobba för EU. Visst är det tråkiga, långa möten i Bryssel och om inte alla är eniga kan inte beslut fattas. Okej, det är tråkigt och byråkratiskt, men det är ändå bättre att 15 länder sitter där och förhandlar än att det råder handelskrig eller väpnade konflikter. Ju mer samarbete vi har inom EU, desto omöjligare blir det att tänka sig att börja slåss.

Redan här i Finland är det svårt att påverka. Hur skall vi kunna påverka så långt borta?

– För en vanlig medborgare är det svårt att förstå. En del av makten flyttas ut, en del av makten blir kvar inom landet. Baskerna, irländarna och samerna har fått det bättre i EU, där man respekterar minoriteterna bättre än den nationella makten. Makten flyttas längre bort och samtidigt behövs det här internationella samarbetet. Ekonomin är gemensam, det som händer långt borta händer också oss.

Trots alla brister går Claes Andersson starkt in för att utveckla samarbetet ytterligare. Han är glad att nya länder kommer med. Stabiliteten och freden är ändå de stora frågorna. De är viktiga, säger han eftertryckligt och fortsätter:

– Ett ökat samarbete på alla nivåer är en garanti för att inte det som hänt i Europa skall upprepas gång på gång. Att återgå till ett tillstånd där vi skulle tro att vi kan leva utan EU är en utopisk tanke. Unga människor kan studera utomlands. Vi kan ta emot invandrare och flyktingar. De är en resurs, inte bara ett problem. Många har också varit rädda för att vi förlorar vår nationella kultur, men det har gått tvärtom sedan vi gick med i EU. Vi är inte mindre nationella eller fosterländska i den meningen. Tvärtom har det ökat och det är en positiv utveckling.

Känslor och människoöden

Vi har suttit och talat stora samhälleliga frågor en god stund. Att ämnet varit stort, har Claes Andersson kommenterat, men inte beklagat. Han glömde nog pjäsrecensionerna mitt i berättandet. Och stämningen var god. Då vi litet berörde familjen som en byggsten i samhället blev Claes Andersson fåordig. Atmosfären blev tung. Kanske misstänksam. Att denna journalist vill något illa? Jag vet inte. Vi kom för nära. Då medier kommit en offentlig person nära har det säkert inte alltid varit med ädla motiv. Det finns ett behov att skydda sitt eget och sin familj. Är jag då tvungen att veta vem Claes Andersson egentligen är, mer om hans privatliv, för att förstå eller respektera hans samhälleliga engagemang? Jag går ännu tillbaka från det samhälleliga till det individuella, från det stora till det lilla, som också är så stort.

Efter sin lyrikdebut 1962 har Claes Andersson gett ut 19 diktsamlingar. Där arbetar han med känslor och människomöten. I sina dikter får han också fokusera på detaljer och lyfta fram ögonblick, han får krypa in under huden och han får göra oss hudlösa. Här dras hela det allmänna samhällsengagemanget många gånger farligt nära, så nära att vi skriker till, vi möter smärtan. Jag funderar; om det är människans smärta, hennes sårbarhet och hennes tillkortakommanden som drivit Claes alla dessa år? Kanske till och med hans egen smärta, hans egen sårbarhet och hans egna tillkortakommanden många gånger. Att bygga ett helt samhälle är att bygga en familj, en individ och sig själv. För att helhjärtat jobba på det allmännare skiktet, måste man jobba väldigt nära det personliga, det innersta skiktet. Det gäller allt äkta samhällsengagemang – om det så är parlamentariskt eller utomparlamentariskt.

Vilken är då Claes Anderssons bästa bok?

– Min bästa bok är min nästa bok.

Och vad handlar den om?

– Kärleken, livet, döden.

Det var ju inga små områden, det heller.

Text:: Catherine Granlund