De nya hemmafruarna i girl power-tröjor
För några år sedan berättade min danska vän om en ny trend i Danmark: allt fler välutbildade kvinnor väljer att bli hemmafruar.
I stället för att satsa på karriären väljer de att stanna hemma med barnen och ägna sig åt traditionella kvinnosysslor – förutsatt att de har en man som tjänar tillräckligt mycket pengar för att försörja dem båda. Själv höll jag vid den tiden på och plöjde igenom böcker av sjuttiotalsfeministerna Kerstin Thorvall, Birgitta Stenberg, Suzanne Brøgger och Erica Jong – kvinnor som modigt bröt mot rådande könsnormer. Den danska trenden kändes som ett hån mot den kvinnorörelse som i flera decennier arbetat för att kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter och lön som män.
Att trenden – eller åtminstone diskussionen – nu kommit till Sverige är ännu mer förbluffande. Till Sverige! – landet där feminist är det epitet som unga kvinnor i första hand väljer för att beskriva sig själva, enligt Ungdomsbarometern 2018. Debatten började i oktober, då Dagens Nyheter-journalisten Greta Thurfjell skrev en artikel med rubriken ”Huskvinnans återkomst – och konservatismens förbjudna lockelse”. Hon skriver om lockelsen i att få vara en traditionell kvinna och undrar varför det är så fel att vilja göra sig behaglig för män. Hon menar att konservatismen ironiskt nog ter sig som ny och till och med spännande för ”ett barn av pk-generationen”, som hon själv är. ”Pk-generationen” – där pk står för politiskt korrekt – är en generation av kvinnor som sätter ära i att vara självständiga och fria, väl medvetna om det patriarkala förtrycket.
Texten skapade debatt och kallades bland annat för ”en backlash för feminismen”. Men Thurfjell är inte den enda som vurmar för den traditionella kvinnorollen. I podden Della Q – som tagit Sverige med storm – talar tre unga Stockholmskvinnor bland annat om dagismotstånd, bantningstips och drömmen om att bli fotbollsfru. De sågar kroppsaktivisten Mia Skäringers tv-program ”Kroppshets” för dess förutsägbarhet och tycker att Instagram-feministerna är ”ute”. Deras grepp är nytt och provocerande, för kvinnor ska inte kritisera andra kvinnor – vi ska stötta varandra i den gemensamma kampen mot patriarkatet.
FRIGÖRANDE PARFÖRHÅLLANDE
I en annan podd, ”En varg söker sin podd”, argumenterar författarna Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli för hur frigörande det heterosexuella parförhållandet är. Om kvinnoförtrycket tidigare tog sig uttryck i att kvinnors sexualitet begränsades så tar det sig i dag uttryck i män som håller kvinnor på känslomässigt avstånd, hävdar de. Män som vill ha kk-förhållanden, men inte binda sig. Att två framstående feminister lyfter upp den heterosexuella kärleksrelationen som befriande är också det nytt och ovanligt.
Jag tror att ”huskvinnans återkomst” är en reaktion på att feminismen under de senaste åren blivit en trend och en norm. Det är såklart väldigt positivt att allt fler inser vikten av feminism, men konsekvensen är att den misstolkats och urvattnats. Trender kommersialiseras, kapitaliseras och liberaliseras och det har även hänt feminismen. I dag anses H&M-blusar med texten ”girl power” vara ett uttryck för feminism, liksom att sminka sig eller klä sig sexigt – om det får personen som gör det att må bra.
ALLA KAN INTE VÄLJA ATT VARA LYXHEMMAFRU
För min del får alla göra precis som de vill – det farliga är att felaktigt kalla handlingarna feministiska. De nya hemmafruarna har kallats ”gröna feminister som vill leva ett enklare, hållbarare och mer jordnära liv och bejaka moderskapet och traditionella kvinnosysslor” (Elise Claeson i SVT). Men att vara hemmafru är ingen feministisk handling, även om det skulle få kvinnan i fråga att må bra. ”Feminism är inte alla kvinnors samlade åsikter, utan en ideologi med teoretisk grund”, skriver författaren Nina Åkestam i den nya boken ”Feministfällan”. ”Feminism handlar inte om att få kvinnor att må bra i stunden”, fortsätter hon, ”det handlar om att göra förändringar på samhällsnivå som gör att könet inte avgör ditt mående på sikt”. Att foga sig efter de rådande skönhetsidealen kan alltså aldrig kallas feminism, precis som det inte kan kallas feminism att vurma för huskvinnan och hennes ekonomiska beroendeställning till mannen. Att förespråka hemmafruidealet är dessutom de rika förbehållet, dem som blir försörjda och inte själva behöver försörja.
Jag tycker att det är fräscht med nya och modiga perspektiv på kvinnlighet, men det finns också risker med att låta det privata perspektivet dominera i en tid som kräver kollektiva handlingar. Trots att vi gör olika val i det privata får vi inte glömma att systerskapet fortfarande behövs på en samhällelig nivå. Hur bra ett samhälle mår kan inte mätas utifrån hur bra de mest privilegierade har det, till exempel de som har möjlighet att välja att bli lyxhemmafruar, utan utifrån hur de svagaste och fattigaste tas om hand.
Text Heidi Hakala
