Den lyckliga pensionären ? myt eller verklighet?
Intervjun skulle egentligen handla om en mjuk övergång mellan arbetsliv och pensionering men i Mona Hemmers fall innebar pensioneringen också ganska omvälvande och abrupta förändringar, åtminstone på det personliga planet. Hon hann bokstavligen knappast stänga dörren till sitt arbetsrum förrän hon var på väg till ett helt nytt liv. Nye sambon Kaj Nyréen väntade nämligen med hennes flyttlass och tog henne med från Helsingfors till Nagu. Det innebar att storstadsbon och världsresenären Mona Hemmer i ett slag flyttade över till Sydänperä Norrgård i Åbolands skärgård, där hon nu ägnar sig åt lantliga sysselsättningar som biodynamisk odling av grönsaker och örter och något som hon absolut inte hade erfarenhet av tidigare, nämligen fårskötsel. När jag ringer henne kommer hon just in från många timmars arbete ute i skogen och konstaterar belåtet att ”det är skönt att få så mycket frisk luft”.
Men visst kan man säga att hennes pensionering från yrkeslivet ändå blev mjuk och successiv. I själva verket är hon fortfarande aktiv med arbetsuppgifter av samma slag som hon ägnat sig åt tidigare. Tack vare den nya tekniken kan hon sitta framför datorn i sin kammare i Nagu och arbeta. Hon håller inte bara kontakt med arbetskamrater och nätverk i Finland utan har också lett och deltagit i olika europeiska projekt efter att hon blev pensionär. Nu är projekten avslutade, men hon arbetar fortfarande med frågor som har att göra med erkännande av yrkesexamina från olika europeiska länder.
Uppdragen innebär inte bara arbetstimmar framför datorn i Nagu. Då och då blir det också resor till Bryssel och andra platser. Men Mona Hemmer låter sig inte stressas utan arbetar i sin egen takt, ”det är skönt att ha tid att koncentrera sig på en sak i taget och inte splittras mellan en mängd olika projekt”. Annat var det förr. Som internationell sekreterare i Akava, medlem i Finlands ILO-delegation (ILO=Internationella arbetsorganisationen), generalsekreterare i Nordiska akademikerrådet och vice ordförande i Eurocadres, en europeisk fackorganisation för fem miljoner akademiker och högre tjänstemän, hade hon inte särskilt många dagar hemma i lugn och ro.
Kunnande tunnas ut
Att hon har kvar förankringen i Akava och det nätverk hon byggt upp under sitt yrkesliv är mycket viktigt för Mona Hemmer. Hon är medveten om att det är ett privilegium att fortfarande vara efterfrågad och att inte ha behövt uppleva den chock och tomhet som drabbar många pensionärer som från den ena dagen till den andra står utanför alla yrkeskontakter:
– Jag vet ju inte hur det skulle ha varit om mitt nätverk plötsligt skulle ha klippts av och jag inte längre hade haft någon användning för det kunnande jag byggt upp.
– Men man måste naturligtvis vara medveten om att ens kunnande så småningom tunnas ut när man inte längre befinner sig i arbetslivet och på samma sätt som förr kan följa med allt det nya som händer, tillägger hon.
Hon kan inte erinra sig att det en enda gång under hennes Akavatid fanns någon facklig diskussion om att de anställda borde förberedas för sin pension rent mentalt.
– Jag tror att många är så trötta och slutkörda att pensioneringen innebär en lättnad för dem. Men om kontakten bryts helt tvärt kan det säkert kännas svårt i början, man saknar ju till exempel arbetskamraterna. Det är bra om det finns någon som man kan så att säga lämna över till, en efterträdare som man kan informera om sitt nätverk till exempel. Det hjälper till att bevara kontinuiteten för den som går i pension, men också för arbetsplatsen, det blir en ömsesidig information.
För henne själv har omställningen i det här avseendet varit enbart berikande och hon gläder sig åt att fortfarande ha något att ge och ett nätverk att vara förankrad i. Häromdagen ringde en EU-parlamentariker och ville ha information om en fråga som Mona Hemmer är engagerad i. ”Det är roligt att känna att man fortfarande är med”, erkänner hon.
– Men å andra sidan börjar nog EU-frågorna bli allt mer perifera för mig personligen. Det är samvaron med min kära livskamrat, naturen och havet omkring oss, trädgården och husdjuren, som ger mening åt livet. Att få ta det lugnt på morgnarna, att själv få bestämma vad man vill syssla med under dagen...
– Jag tycker också att det är skönt att ha tid för våra barnbarn, att kunna ta dem hit ut till landet eller att ställa upp när man behövs hemma hos dem. När mina egna barn var små arbetade jag som lärare. Jag gick ofta omkring med en känsla av otillräcklighet, dels för att jag inte hann ge dem tillräckligt med tid, dels för att jag inte hann eller orkade läsa på allt som hörde till undervisningen. Det här tycks vara något som de flesta föräldrar har upplevt.
Hårdare arbetsliv
Men i dag borde situationen vara något lättare för unga föräldrar. Mona Hemmer konstaterar att arbetsrätten ger småbarnsföräldrar goda möjligheter att vara föräldralediga och ägna sig åt sina barn. Men, tillägger hon genast, det viktigaste av allt är ändå arbetsfördelningen i hemmen. Så länge män och kvinnor inte delar lika när det gäller ansvaret för hem och barn tvingas kvinnorna att bära dubbla arbetsbördor och ge avkall på studier och karriär när barnen kommer.
– Än så länge är det ju i huvudsak mödrarna som utnyttjar rättigheterna att vara hemma med små barn. Det har lett till en smygdiskriminering av unga kvinnor i fertil ålder. Arbetsgivarna betraktar dem som osäker och dyr arbetskraft. Det krävs fortfarande ändrade attityder både inom familjerna och på arbetsplatserna för att det ska bli lättare för kvinnorna att kombinera barn och arbete.
– Arbetslivet är hårt i dag. Många är visstidsanställda, ingen kan längre vara säker på att få behålla sitt arbete, man kan när som helst drabbas av indragningar och omstruktureringar. Därför måste många unga klamra sig fast vid sitt arbete. De går med på orimligt långa arbetsdagar, de skjuter upp familjebildning och barnafödande.
I det avseendet var det trots allt bättre förr, säger Mona Hemmer:
– I min generation satt vi relativt säkert på våra jobb om vi skötte oss. Därför kunde vi också samla ihop till hyggliga pensioner.
Inte heller pensionerna är någon självklar trygghet att se fram emot för de unga i dag. När Mona Hemmer träffar unga människor brukar hon uppmana dem att i tid börja planera ekonomin inför sin pensionering.
– De brukar stirra på mig med oförstående ögon.
Gunni Nordström
Mjuklandning kräver bra planering
Förbered pensionen i tid! Det rådet vill Mirja Janérus, socialpolitisk sekreterare på FFC, ge både anställda och arbetsgivare. Båda parter vinner på en god planering, anser hon.
Många som längtansfullt ser fram emot pensionen undrar kanske vad det kan vara för problem förknippade med att äntligen slippa ett tungt och stressande arbete och få disponera sin tid som man själv vill. Tänk bara att få sova på morgnarna och ta god tid på sig för kaffet och morgontidningen, att aldrig mer behöva åka till jobbet i överfulla bussar och tåg eller bli stående i bilkö morgon och kväll.
Visst, friheten har sin tjusning. Men för många blir den första tiden efter pensioneringen en chock. De invanda rutinerna gav ändå stadga, man saknar arbetskamraterna och framför allt känns det snopet, rentav bittert kanske, att ingen på jobbet tycks behöva en längre. Var det alltså så lite värt det man ägnat nästan ett helt liv åt? Vem tar hand om det kontaktnät man med möda byggt upp? Ingen frågar hur man brukade lösa olika problem.
Känslor av det här slaget blir aktuella om inte förr så den dag man rengör sitt skrivbord och kastar sitt arbetsmaterial i papperskorgen.
– Problemet är inte obekant och det kommer att bli vanligare med den åldersstruktur vi har, som innebär att allt större grupper går i pension i framtiden, säger Mirja Janérus.
Kluven tunga
Arbetsgivarna talar med kluven tunga när det gäller den äldre arbetskraften, menar hon.
– Å ena sidan talar man varmt om de äldres kapacitet och kunnande, å andra sidan är det just dem man säger upp först när rationaliseringar blir aktuella och personalen ska minskas. På det sättet har storindustrin sopat undan stora grupper till långtidsarbetslöshet och kanske så småningom förtidspensionering. Det är inte lätt att bli uppsagd vid 55 hur frisk och kunnig man än är, det är ändå födelseåret som avgör om man ska hitta ett nytt jobb.
Vare sig man tvingas gå i pension tidigare än man tänkt sig eller får en länge efterlängtad pension är det viktigt hur det sker. Det finns företag som arbetar med s.k. personalbokslut, vilket bland annat innebär att man löpande uppdaterar vilken kompetens de anställda har. Man vet därmed också vilka som står i tur att gå i pension och hinner planera för att ta tillvara det som Mirja Janérus kallar den tysta kunskapen. Man låter någon av de yngre anställda ”växa vid sidan om” den som ska lämna arbetsplatsen.
I facket vet Mirja Janérus många exempel på hur man cirka ett halvår i förväg gör arrangemang som ger den som ska gå i pension möjlighet att lämna över sitt kunnande och sina kontaktnät till någon annan. Efterträdaren får tid på sig att växa in i uppgifterna och får till exempel följa med på möten och sammanträden för att träffa de personer som är viktiga i det jobb han eller hon ska ta över.
– Det kan ju ta år att bygga upp ett nätverk i sitt jobb. Det är alltså viktigt både för den som går och den som ska ta vid att det som gjorts tidigare inte tappas bort. Arbetsgivaren har full nytta av sin personal fram till pensionen och den blivande pensionären känner sig uppskattad och behövd i stället för att ”gå på halvmaskin” den sista tiden.
Gunni Nordström
Men visst kan man säga att hennes pensionering från yrkeslivet ändå blev mjuk och successiv. I själva verket är hon fortfarande aktiv med arbetsuppgifter av samma slag som hon ägnat sig åt tidigare. Tack vare den nya tekniken kan hon sitta framför datorn i sin kammare i Nagu och arbeta. Hon håller inte bara kontakt med arbetskamrater och nätverk i Finland utan har också lett och deltagit i olika europeiska projekt efter att hon blev pensionär. Nu är projekten avslutade, men hon arbetar fortfarande med frågor som har att göra med erkännande av yrkesexamina från olika europeiska länder.
Uppdragen innebär inte bara arbetstimmar framför datorn i Nagu. Då och då blir det också resor till Bryssel och andra platser. Men Mona Hemmer låter sig inte stressas utan arbetar i sin egen takt, ”det är skönt att ha tid att koncentrera sig på en sak i taget och inte splittras mellan en mängd olika projekt”. Annat var det förr. Som internationell sekreterare i Akava, medlem i Finlands ILO-delegation (ILO=Internationella arbetsorganisationen), generalsekreterare i Nordiska akademikerrådet och vice ordförande i Eurocadres, en europeisk fackorganisation för fem miljoner akademiker och högre tjänstemän, hade hon inte särskilt många dagar hemma i lugn och ro.
Kunnande tunnas ut
Att hon har kvar förankringen i Akava och det nätverk hon byggt upp under sitt yrkesliv är mycket viktigt för Mona Hemmer. Hon är medveten om att det är ett privilegium att fortfarande vara efterfrågad och att inte ha behövt uppleva den chock och tomhet som drabbar många pensionärer som från den ena dagen till den andra står utanför alla yrkeskontakter:
– Jag vet ju inte hur det skulle ha varit om mitt nätverk plötsligt skulle ha klippts av och jag inte längre hade haft någon användning för det kunnande jag byggt upp.
– Men man måste naturligtvis vara medveten om att ens kunnande så småningom tunnas ut när man inte längre befinner sig i arbetslivet och på samma sätt som förr kan följa med allt det nya som händer, tillägger hon.
Hon kan inte erinra sig att det en enda gång under hennes Akavatid fanns någon facklig diskussion om att de anställda borde förberedas för sin pension rent mentalt.
– Jag tror att många är så trötta och slutkörda att pensioneringen innebär en lättnad för dem. Men om kontakten bryts helt tvärt kan det säkert kännas svårt i början, man saknar ju till exempel arbetskamraterna. Det är bra om det finns någon som man kan så att säga lämna över till, en efterträdare som man kan informera om sitt nätverk till exempel. Det hjälper till att bevara kontinuiteten för den som går i pension, men också för arbetsplatsen, det blir en ömsesidig information.
För henne själv har omställningen i det här avseendet varit enbart berikande och hon gläder sig åt att fortfarande ha något att ge och ett nätverk att vara förankrad i. Häromdagen ringde en EU-parlamentariker och ville ha information om en fråga som Mona Hemmer är engagerad i. ”Det är roligt att känna att man fortfarande är med”, erkänner hon.
– Men å andra sidan börjar nog EU-frågorna bli allt mer perifera för mig personligen. Det är samvaron med min kära livskamrat, naturen och havet omkring oss, trädgården och husdjuren, som ger mening åt livet. Att få ta det lugnt på morgnarna, att själv få bestämma vad man vill syssla med under dagen...
– Jag tycker också att det är skönt att ha tid för våra barnbarn, att kunna ta dem hit ut till landet eller att ställa upp när man behövs hemma hos dem. När mina egna barn var små arbetade jag som lärare. Jag gick ofta omkring med en känsla av otillräcklighet, dels för att jag inte hann ge dem tillräckligt med tid, dels för att jag inte hann eller orkade läsa på allt som hörde till undervisningen. Det här tycks vara något som de flesta föräldrar har upplevt.
Hårdare arbetsliv
Men i dag borde situationen vara något lättare för unga föräldrar. Mona Hemmer konstaterar att arbetsrätten ger småbarnsföräldrar goda möjligheter att vara föräldralediga och ägna sig åt sina barn. Men, tillägger hon genast, det viktigaste av allt är ändå arbetsfördelningen i hemmen. Så länge män och kvinnor inte delar lika när det gäller ansvaret för hem och barn tvingas kvinnorna att bära dubbla arbetsbördor och ge avkall på studier och karriär när barnen kommer.
– Än så länge är det ju i huvudsak mödrarna som utnyttjar rättigheterna att vara hemma med små barn. Det har lett till en smygdiskriminering av unga kvinnor i fertil ålder. Arbetsgivarna betraktar dem som osäker och dyr arbetskraft. Det krävs fortfarande ändrade attityder både inom familjerna och på arbetsplatserna för att det ska bli lättare för kvinnorna att kombinera barn och arbete.
– Arbetslivet är hårt i dag. Många är visstidsanställda, ingen kan längre vara säker på att få behålla sitt arbete, man kan när som helst drabbas av indragningar och omstruktureringar. Därför måste många unga klamra sig fast vid sitt arbete. De går med på orimligt långa arbetsdagar, de skjuter upp familjebildning och barnafödande.
I det avseendet var det trots allt bättre förr, säger Mona Hemmer:
– I min generation satt vi relativt säkert på våra jobb om vi skötte oss. Därför kunde vi också samla ihop till hyggliga pensioner.
Inte heller pensionerna är någon självklar trygghet att se fram emot för de unga i dag. När Mona Hemmer träffar unga människor brukar hon uppmana dem att i tid börja planera ekonomin inför sin pensionering.
– De brukar stirra på mig med oförstående ögon.
Gunni Nordström
Mjuklandning kräver bra planering
Förbered pensionen i tid! Det rådet vill Mirja Janérus, socialpolitisk sekreterare på FFC, ge både anställda och arbetsgivare. Båda parter vinner på en god planering, anser hon.
Många som längtansfullt ser fram emot pensionen undrar kanske vad det kan vara för problem förknippade med att äntligen slippa ett tungt och stressande arbete och få disponera sin tid som man själv vill. Tänk bara att få sova på morgnarna och ta god tid på sig för kaffet och morgontidningen, att aldrig mer behöva åka till jobbet i överfulla bussar och tåg eller bli stående i bilkö morgon och kväll.
Visst, friheten har sin tjusning. Men för många blir den första tiden efter pensioneringen en chock. De invanda rutinerna gav ändå stadga, man saknar arbetskamraterna och framför allt känns det snopet, rentav bittert kanske, att ingen på jobbet tycks behöva en längre. Var det alltså så lite värt det man ägnat nästan ett helt liv åt? Vem tar hand om det kontaktnät man med möda byggt upp? Ingen frågar hur man brukade lösa olika problem.
Känslor av det här slaget blir aktuella om inte förr så den dag man rengör sitt skrivbord och kastar sitt arbetsmaterial i papperskorgen.
– Problemet är inte obekant och det kommer att bli vanligare med den åldersstruktur vi har, som innebär att allt större grupper går i pension i framtiden, säger Mirja Janérus.
Kluven tunga
Arbetsgivarna talar med kluven tunga när det gäller den äldre arbetskraften, menar hon.
– Å ena sidan talar man varmt om de äldres kapacitet och kunnande, å andra sidan är det just dem man säger upp först när rationaliseringar blir aktuella och personalen ska minskas. På det sättet har storindustrin sopat undan stora grupper till långtidsarbetslöshet och kanske så småningom förtidspensionering. Det är inte lätt att bli uppsagd vid 55 hur frisk och kunnig man än är, det är ändå födelseåret som avgör om man ska hitta ett nytt jobb.
Vare sig man tvingas gå i pension tidigare än man tänkt sig eller får en länge efterlängtad pension är det viktigt hur det sker. Det finns företag som arbetar med s.k. personalbokslut, vilket bland annat innebär att man löpande uppdaterar vilken kompetens de anställda har. Man vet därmed också vilka som står i tur att gå i pension och hinner planera för att ta tillvara det som Mirja Janérus kallar den tysta kunskapen. Man låter någon av de yngre anställda ”växa vid sidan om” den som ska lämna arbetsplatsen.
I facket vet Mirja Janérus många exempel på hur man cirka ett halvår i förväg gör arrangemang som ger den som ska gå i pension möjlighet att lämna över sitt kunnande och sina kontaktnät till någon annan. Efterträdaren får tid på sig att växa in i uppgifterna och får till exempel följa med på möten och sammanträden för att träffa de personer som är viktiga i det jobb han eller hon ska ta över.
– Det kan ju ta år att bygga upp ett nätverk i sitt jobb. Det är alltså viktigt både för den som går och den som ska ta vid att det som gjorts tidigare inte tappas bort. Arbetsgivaren har full nytta av sin personal fram till pensionen och den blivande pensionären känner sig uppskattad och behövd i stället för att ”gå på halvmaskin” den sista tiden.
Gunni Nordström
