En annan tid, en annan värld

Men mest är det positivt med den här stressfria atmosfären. En fantastisk sak är att bilar verkligen stannar när du står på trottoaren och ska gå över gatan. Och de låter dig av artighet promenera över hela övergångsstället innan de kör iväg. Inte som i Finland, där man får rusa över som en galning ifall någon mot förmodan stannar. Och när man ser föräldrar gå med sina barn till dagis eller skola, så småspringer de inte svärande ur mungipan med barnen hängande efter sig, utan de går lugnt hand i hand med barnen och pratar. Sådant måste man beundra.

Kulturen är inte lika överallt trots att de multinationella bolagen breder ut sig. Visst är det så i Finland att man – både människan och samhället – hela tiden skall vara på väg någonstans. Vi hyllar utvecklingen och känner en stolthet när Finland än klassas som världens mest konkurrenskraftiga land, än har vi flest mobiltelefoner. Vi ser det i gatubilden i våra städer; man måste arkitektoniskt skapa nytt, nytt, nytt, inte nödvändigtvis vackert och trivsamt. I Belgien ser man knappt skillnad på gammalt och nytt, i bästa fall. Här verkar inte ett ständigt nyskapande, ratande av gammalt, vara målet med ens existens. Här verkar man leva medan man gör saker. Man ÄR mera. Man måste ju för det mesta göra alldagliga, lite tråkiga saker, varför då inte passa på och njuta av dem? Och ingen skall komma och säga att Belgien skulle vara ett fattigare land för det.

Man märker det här varandet också i och med att människorna ser på varandra, hälsar och kysser på kind. När vi bodde på Drumsö i Helsingfors gick jag i flera års tid minst en gång i månaden till samma fotobutik och framkallade bilder. Inte en enda gång under de cirka tre åren visade personalen där att de skulle ha sett mig någonsin tidigare. Allra minst att de skulle känna till mitt namn som varje gång skrevs ner på framkallningskuvertet. I Belgien kom madamen i vår kombinerade foto-skomakarbutik ihåg mig när jag gick in andra gången. – Ah, Madame Ahlberg, bonjour! Det kallar jag service.

Ett av våra små vardagsnöjen är att kurva in vid vårt närmaste bageri och köpa varsin croissant. Tanten bakom disken brukar ibland komma ut och kika på lille Elis där han ligger och sover i sin vagn. Och hon håller koll på flickorna också. – Elle a grandi! utbrast hon senast jag var inne med 4-åringen, och så frågade hon om hon inte borde vara i skolan i dag. Javisst, men den dagen hade personalen utbildningsdag, så Alina var ledig.

Till och med ”roskisgubbarna”, som tömmer soptunnorna utmed gatorna, brukar vinka glatt åt våra flickor när de med stora ögon följer med skådespelet genom fönstret. En företeelse på vår gata, som vi förundrat får uppleva varannan månad eller så, är en man som går och vevar på ett positiv på hjul. Han bara går gatan fram och tittar upp mot fönstren, ifall någon skulle vara beredd att slänga honom en slant. Åtminstone tror vi att det är det han vill. Barnen brukar glatt sitta på gröna bordet i köksfönstret och vinka, förmodligen är vi skyldiga honom pengar som vi inte betalat för det nöjet. En vacker dag ska jag nog gå ut på balkongen och kasta honom en slant. Då vet jag att jag frigjort mig från tvångströjan.

Text: Marlene Ahlberg

Skribenten bor med sin man och sina tre barn i Bryssel, Belgien. Hon är hemmafru och företagare, och bloggar regelbundet på adressen: www.marleneahlberg.blogs.se.

Källa: Tidskriften 02/06