Fler morötter, färre käppar
Nästan varje dag stöter vi på nya råd om hur vi på ett bättre sätt skall kunna ta vara på miljön. Visst – att spara energi och dra ned på den personliga elkonsumtionen är sanningar som står sig – men åtminstone jag tycker att det kan kännas hopplöst att streta genom djungeln av alla detaljerade miljörekommendationer, när nästan allt man gör medför en miljökonsekvens.
Hopplöst, och lite ledsamt, eftersom det omöjligtvis går att leva upp till alla förväntningar – eller att alla gånger ens veta vad som är det rätta.
För det är inte alltid enkelt att prioritera rätt. När man ska köpa mat, till exempel. För vad är vettigare – att ta bilen ut till landet för att inhandla lite närproducerade grönsaker – när man kan gå till snabbköpet i stan? Och hur ska man veta vilken typ av bränsle, transportmedel eller rutt logistikfirman som har transporterat hit alla varor använder sig av? Ska man köpa besprutade tomater från växthusen i Finland – eller ekologiskt odlade medelhavstomater? Borde man som finländare över huvud taget äta bananer (eller dricka kaffe, för den delen) – även om produkten är rättvisemärkt?
Jag vill ändå tro att varje val vi gör är ett steg på rätt väg, även om vi kanske väljer fel någon gång. I dagens komplicerade samhälle blir dessa frågor ohjälpligen så abstrakta.
För samtidigt som vi konsumerar enligt bästa förmåga, och försöker miljöanpassa vår vardag, bombarderas vi av nedslående nyheter från världens alla hörn. Gång på gång får vi veta hur miljöförstöringen påverkar vår planet. Här släcker jag lampan och sorterar mitt skräp – men trots det smälter polarisen, koldioxidutsläppen ökar, temperaturen stiger, skogarna skövlas – med orkaner, översvämningar, torka och svält som följd.
Inte konstigt att det ibland känns hopplöst. Hur man än försöker är det aldrig tillräckligt, och sällan ser man konkreta effekter. Vad kan lilla jag göra för att rädda världen? Vad kan ens lilla Finland göra, när mången annan stat struntar i internationella miljökonventioner?
För en dryg månad sedan möttes tusentals medlemmar av American Psychological Association i Boston för att tackla den globala uppvärmningen ur en psykologisk synvinkel. Man kunde konstatera att merparten av befolkningen vill arbeta för en bättre miljö – men få vet hur de konkret ska agera. Och när en människa ställs inför ett överväldigande hot är den naturliga reaktionen dessvärre att fly.
Psykologerna varnade också för att komma med alltför negativ kritik. En undersökning visade att när personer som vanligtvis inte engagerar sig i miljöfrågor fick en tillrättavisning, tappade de sugen och gav upp. Hot eller stränghet biter knappast – vare sig det kommer från myndigheterna eller från grannen.
Vi behöver fler morötter och färre käppar. Positiv attityd tenderar dessutom att sprida sig. Och med jämna mellanrum är det på sin plats med en personlig boost. Jag vandrade i Kebnekaisetrakten i norra Sverige i somras, och den orörda naturen med sina hisnande vidder, kristallklara fjällbäckar och sin rena luft gav mig en tydlig påminnelse om mitt ansvar.
Ibland behöver man, åtminstone som storstadsbo, komma bort från den absoluta närmiljön för att få en inblick i de större sammanhangen, och orka fäkta vidare.
I naturen blir de abstrakta frågorna med ens så mycket mera konkreta.
Sebastian Dahlström
