Förhindrad estet söker hembiträde

Jag betraktar eländet med huvudet mot Psykiatriskt Lexikon. Detta är after-skins rätta ansikte.

Glühwein, lurviga moonboots, häng i låga loungefåtöljer och tyrolerdisco i högtalarna är inte after-ski. Ett oräkneligt antal väskor med mer eller mindre subbigt innehåll, ofullständiga skidpaket, en veckas tvättande och fullständig utmattning efter semestern, det är after-ski. Åtminstone för morsor. Plussa på morgonens äckliga gröttallrikar i vingliga travar, halvt urdruckna Oboyglas dekorativt utspridda här och där, lite blöjor på väg mot roskis, en veckas post sorterad och spridd av två 1-åringar, så ser ni det jag ser.

Att det aldrig är så här i Sköna hem det fattar jag, men ser det också ut så här hos andra människor, eller är jag bara en lågpresterande slarvmaja som saknar organisationsförmåga och självdiciplin?

Skulle detta vara ett unikt tillstånd av kaos skulle jag förstås inte svaja, men detta är tyvärr normalitet. Mitt liv är ett enda stort och långt röj för den stora och ivriga familjen med låg tröskel för utflykter och infall fyller hallen med obeskrivbart mycket flera gånger i månaden. Jag bara sorterar pjäxor och udda vantar, hinner aldrig arrangera vackra stilleben och fundera på vilken matta som skulle matcha soffan. Jag bär kappsäckar upp och ner från vinden med en sådan frenesi att foton förblir oinramade och den hemska badrumsbelysningen får fortsätta att göra mitt ansikte ännu gulare och fulare än vad det egentligen är.

Skönhet stillar själen

Jag är besviken. Inte besviken som att i att bli lämnad, få sparken eller förlora en vän utan besviken med litet b. Besviken över att så mycket av vuxenlivet handlar om grundservice, och att min energi inte räcker till för att göra det som gör mig gott. Skönhet stillar nämligen min själ, vackra saker ger mig frid, njuter löjligt av det som är genomtänkt.

Är kanske inte alls passande för en präst att vara så ytlig att hon faktiskt dreglar vid kontakt med dansk design? Inte etiskt korrekt att vara estet när världens barn svälter? Jag vet. Men samtidigt så tror jag att skönheten är en del av andligheten. Åtminstone för mig. Mitt hjärta öppnar sig lättare i en medeltida kyrka än i ett 70-talskapell som liknar ett omklädningsrum på ett vandrarhem.

En gång när jag var hemma hos en framgångsrik börsmäklare såg jag högar av Kalle Anka-pockets under hennes säng. Under min forsar en aldrig sinande flod med Deko, Living etc och Elle Interiör. Allvaret kräver kanske en motvikt. Djupet en motsats. Ju mera kletiga tallrikar, desto fler tidningar. Jag kan glömma hallen om jag får vara i andras vardagsrum en stund.

Maria Sundblom Lindberg