Fruktbart samarbete ger unik glaskonst

Trots att Gunilla Kihlgrens och Rolf Svartströms personliga formspråk och temperament är så olika, går samarbetet bra. Men kanske det är motsatserna som kompletterar varandra. Gunillas konst är sinnligt kvinnlig med svällande former och mustiga färger, vår tids barock. Hon är intresserad av kroppen så bland hennes glasföremål finns det både hjärtan, aortor, ögon och magsäckar. Rolf gör föremål i strikta, sköna, enkla former, avskalat i många fall, hans glaskonst är även mera rumslig. Trots allt har de dock tagit intryck av varandra, hur annars. I Hägersten utspelas hela tiden ett givande samspel mellan två skickliga glaskonstnärer. Hur den nya familjemedlemmen Sachin, en snart tre år gammal pojke adopterad från Indien, kommer att påverka formspråket blir intressant att se.

Även som personer kompletterar de varandra. Gunilla är sprakande energisk, hon ”tycker om att det rör på sig, men tycker även om när det är lugnt”, medan Rolf är eftertänksamt lugn, metodisk och noggrann.

Skickliga glasblåsare

Både Gunilla och Rolf har vardera en gedigen utbildning bakom sig. De hör även till de rätt få glaskonstnärer som också är mycket skickliga glasblåsare.

Gunilla har sin utbildning från Konstfack i Stockholm, Keramik och Glas, samt därefter vid Pilchuck Glasschool i USA och Orrefors glasskola. År 1990 kom hon till Helsingfors som lärare i glaskonst vid Konstindustriella högskolan fram till år 1996. Det var även där hon mötte Rolf, som då studerade till inredningsarkitekt, men vid sidan om även glaskonst. Före det hade han också påbörjat sina studier till arkitekt vid Tekniska högskolan. 1997 avlade han sina examina vid båda högskolorna. På en kurs i Orrefors glasskola och som assistent åt glaskonstnärerna Steve Tobin i USA och Markku Salo i Notsjö, har han kompletterat sitt glaskunnande.

Efter avlagda examina flyttade Rolf över till Sverige, där han tillsammans med Gunilla har jobbat med många olika projekt och utsmyckningar. Då det är fråga om utställningar och utsmyckningar är det han som med sin hantverksskicklighet utför monteringarna och tar hand om de tekniska detaljerna.

För att kunna göra unik glaskonst måste du ha någonting som ger dig inkomster. Glasfrukterna och -grönsakerna, som de blivit kända för och som finns till salu i många musei- och konstshoppar, gör de tillsammans.

Ser olika ut

De röda körsbären, som säljs enbart i Nationalmuseet, har de gjort allt sedan museet hade en stilleben utställning i början av 1990-talet. Museet ville då ha körsbär av glas som komplement till en sextonhundratals målning av konstnären Osias Beert med ett stort tennfat fyllt med röda körsbär. Äpplena åter började de med 1996 då de hade en gemensam utställning på von Echstedtska gården i Värmland. Det föll sig naturlig att där ställa ut glasäpplen, som då var enbart gröna, efter som von Echstedtska gården har en apelgård, en genbank, för gamla värmländska äpplen. Fruktsortimentet har sedan efterhand utvecklats och utökats med grönsaker. Det finns äpplen i många olika färger, gula päron, orangeröda persikor, djupt violetta plommon, rödgula morötter och gröna frilandsgurkor. Alla är unika eftersom varje pjäs är friblåst – alltså inte blåst i form. Alla ser lite olika ut, som i naturen.

Lika kända är även Gunillas läckra champagneglas som hon gjort i femton år. De finns bland annat i klart glas med guldkant, i ljuvt ljusblått med guldstänk, i sober champagnefärg eller i mustiga brunröda och vinröda nyanser. För tillverkningen av dessa glas behövs det två personer, Gunilla själv blåser kupan samt fäster an de olika bitarna, för ben, fot och krumelurerna under kupan, som assistenten hämtar. Med andra ord ett ganska digert jobb för ett glas. Men så är de också otroligt vackra och populära. Kollektionen har utökats med seltersglas i samma färger och med samma ”krumelur”-dekoration vid foten samt med de sirliga och eleganta Dry Martini-glasen. Samtliga finns till salu i olika glasshoppar i Sverige.

Rolfs snapsglas, bäst beskrivna som en halv fisk stående på sin stjärt, skiljer sig markant från hans strikta, enkla, klara dricksglas, så kallade bonnglas. Snapsglasen görs i lysande blått med röda fenor, roliga och populära. Likaså är hans vackra opalfärgade skålar med inslag av svagt rött, blått, grönt och gult i en annan stil. Själv kallar han dem för regnbågsskålar, men lika väl kan man i dem se ett somrigt landskap.

För de utställningar Rolf har haft i olika gallerier i Sverige har han dessutom gjort stora glasdroppar i klarglas, men även silver- och guldfärgade. En del hänger separat och andra är hopsatta till stora mobiler.

Tyvärr finns dessa vackra glasföremål inte ännu till salu i Finland. Intresset för annorlunda och unik glaskonst är större i Sverige än hos oss.

Egen hytta

Ända fram till förra året jobbade de i glashyttan på Fjäderholmarna som de röda, respektive vita, finlandsbåtarna passerar på var sin sida vid infarten till Stockholm. Eftersom hyttan var stängd mitt i vintern och även andra konstnärer jobbade på Fjäderholmarna, blev den tid de effektivt kunde arbeta med sin glaskonst begränsad. Dessutom kostade ju resorna till och från Fjäderholmarna både tid, pengar och energi.

När de sedan kom över en före detta verkstadsbyggnad beslöt de sig för att bygga en egen hytta. Utrymmet på över 300 kvadrat omfattar hytta, ateljé, kontor och showroom. Projektet har varit stort och kostsamt med många motgångar och bekymmer på vägen till den dag då glassmältugnen kunde startas. Ugnen är konstruerad av Rolf, en ny modell uppbyggd av element och som kan byggas i olika storlekar. I en glashytta finns det ju dessutom invärmningsugn, avkylningsugnar, sliperi m.m.

Den egna hyttan ger dem större möjlighet att experimentera och prova nya former och idéer. Detta var tidigare i det närmaste omöjligt då de bara hade ett begränsat antal timmar på sig och de även måste se till att säkerställa inkomsterna.

De har även samarbetat med glashyttor både i Tjeckien och i Italien. Då har det varit fråga om så stora pjäser att det inte har varit möjligt för dem att göra dem själva. Till exempel Gunillas stora, massiva glasurnor har enligt hennes skisser blåsts av den italienska mästaren bland glasblåsare, Pino Signoretto i Murano. Inuti urnorna, som väger mellan 50 och 80 kilo, ser man olika symboliska föremål, ett öga, en aorta eller en snäcka.

Gunillas glasämbar, som även har ställts ut i Finland, blåstes i Tjeckien under hennes övervakning på ort och ställe. Ämbaren i naturlig storlek, endast avsedda som konstföremål, finns i olika bruna och brunröda nyanser, i lila och ljusgrönt samt i klart glas. Handtagen är handsmidda, de flesta i brons men även några i silver. Rolfs stora glasdroppar är också blåsta i Tjeckien tillsammans med de skickliga hantverkarna.

Tungt och hett

Att jobba med glas är tungt och hett. För att bli en skicklig glasblåsare krävs det en hel del erfarenhet och koncentration under de snabba arbetsskedena. Temperaturen i smältugnen, där man börjar med att fånga an det smälta glaset på pipan, järnröret genom vilket man blåser, är 1120 grader. Sedan börjar man blåsa och forma pjäsen under ständig rotation av pipan. Behöver man mera glas, till exempel för ett handtag till en kanna, en fot för ett glas osv., behövs det hjälp av en assistent. För att temperaturen på glaset hela tiden ska vara lämplig för bearbetning, måste man emellanåt värma upp föremålet i invärmningsugnen där temperaturen är cirka 1 200 grader. Blåser man stora pjäser kan tyngden i ändan på den långa pipan vara ansenlig. Det behövs en hel del kraft i armarna.

Gunilla och Rolf blåser i klarglas. Färgen, utlagd på en skiva, rullas på den heta glasklumpen. Det behövs en hel del experiment och erfarenhet för att kunna bestämma rätt färg. Dessutom måste man ha ett ansenligt sortiment av olika färgpigment i lager.

När pjäserna är färdiga placeras de i avkylningsugnarna, där temperaturen är 500 grader. Hur lång tid avkylningen kräver beror på pjäsens storlek, glasfrukter eller champagneglas kyls ned på en natt medan Gunillas stora, massiva glasurnor, den tyngsta på 80 kilo, behövde tre veckor.

– En sak jag verkligen glöder för är hyttarbetet; att få vara i hyttan och jobba med det varma glaset. Det spelar ingen roll om det är champagneglas, stora unikat eller något experiment – allt är lika rolig, säger Gunilla.

Sakral utsmyckning

Parets senaste stora projekt är en konstnärlig gestaltning av kyrksalen i Västra Orminge. Mariasalen, som kyrksalen heter, har i ett fönster en fem meter hög glasskulptur, ”Jungfru Marias hår”. Håret består av guldgula lockar av glas fästa på ett ståltrådsnät avbildande jungfru Marias profil. I salens andra fönster hänger ”Jungfru Marias mantel”, totalt 63 opalfärgade, gjutna glasskivor hopfogade till en böljande ”mantel” med två glödande röda aortor bakom, symboler för liv och smärta. En vacker gestaltning av ett sakralt utrymme.

Efter att på nära håll ha följt med arbetet i hyttan, hoppas man verkligen att Rolf och Gunilla ska lyckas med sitt spännande och utmanande projekt att driva den egna glashyttan. Med intresse ser man fram mot de nyskapande och unika föremål som kommer ut ur ugnarna.

Text: Brita Svartström