Himmelskt vederkvickande händer
Mormors röst börjar mässa trollformlerna till världens mest hisnande lek: Hon startar viskande nere i altläget: ”ska futuna få lite kulikuli?”och jag börjar darra, mormor upp ett tonsteg med ökad intensitet och ljudstyrka ”ska masun får lite kilikili-kilikili?” och då skakar jag redan av outhärdlig förväntan ”ska hanttuna få lite kolikoli?” brusar stämman och sedan kommer händerna farande ”å rakt på masuknappen piiiiiiiiiip”! Då kiknar jag av glädje och fasa. Det är som den första hårresande loopen i nöjesfältenas Virvelvindar och Megaspiraler. Fast bättre, för det är mormors händer.
Sex år senare är kriget över och vi vågar oss på längre utfärder i svamp- och blåbärsskogen. Plötsligt hör jag hur det brakar till och kvistar knäcks framme i de mörka snåren. Jag sticker in min hand i mormors näve och lillasyster tar hennes andra hand. ”Lummirum velussa där”, undrar treråringen. Det är så hon har tolkat sin morslillaolle. Jag kan sången utantill och vet att björnen Brummelibrum är ute och lufsar på jakt efter bär. Modigt i främsta ledet marscherar vi framåt, trygga i mormors händer.
Att få övernatta hos mormor och morfar är ett äventyr. De bor i ett gammalt envåninghus av trä mitt i en av stadens brantaste backar. Allt i bostaden sluttar och lutar. När katten Huldas ungar fått ögon och ska ut på sin första upptäcktsfärd, rullar de som garnnystan på golvet innan de fattar galoppen. Jag gör det genast och konstruerar ett Fortunaspel med hinder och poänggivande stoppare över hela salsgolvet. Kulorna som går förbi, samlas under ett bokskåp. Där hittar jag slantar, pulugryn och en unik tygbeklädd blusknapp som mormor saknat i månader. Som tack för knappen och städningen under skåpet tvättar hon mina händer. Det är en rituell handling, full av kärlek och omsorg. Hennes leverfläckade och skrynkliga händer är så outsägligt sköna. Här någonstans i mormors badrum började min livslånga längtan efter händer att hållas av och hålla i, att smekas av. Och marseillestvålen doftar som ingenting en pojke år 1945 upplevt. Tvål är bristvara, en av svartabörshandelns lukrativaste artiklar. Mormors tvål är tvålarnas moder och under flere dagar låter jag i hemlighet bli att tvätta mina händer för att hålla kvar doften.
Mormor och morfar har inrättat ett rum till verkstad där de håller på med en mycket speciell hobby. De sågar pussel. Fast de kallar dem för läggspel. Vänner i Europa och Sverige klipper ut makalöst fina färgplanscher ur veckotidningar. På samma sätt som glansbilder är samlarobjekt idag, har sådana välbevarade färgplanscher också blivit det. Bilderna limmas upp på dubbelfaner. På en sinnrik elektrisk såg med oerhört tunt, finmekaniskt blad skär mormor först ut större stycken i cirklar och krumbukter. Inga raka linjer utan bara runt, runt, snirklande hit och dit i oändliga vindlingar. De större ornamenten sågas sedan till mindre bitar på 3-4 cm med många maskformiga tentakler som sticker ut. Ibland sågar hon till en liten giraff eller ett frågetecken eller en fisk. Det är ett oerhört tålamodsprövande arbete som tar flere dagar per läggspel. Morfar slätfilar försiktigt varje bit för sig så att den inte kärvar. Om själva bilden repas, blir mormor genast konservator. Skadan målas skickligt över med den riktiga ryansen av oljefärg. Skulle en hel bit gå av, limmas inte biten ihop, utan ett blyertsavtryck görs på faner med vitt täckpapper, kopian sågas ut och biten färgsätter mormor så att ingen kan upptäcka att den helt och hållet är ny. Bitarna packas in i askar och på bottnen klistras en sirligt textad lapp med viktiga data: läggspelets mått, antalet bitar och tillverkningsdatum. Det roligaste, säger mormor, är att sätta rubrik på pusslet. Den skall vara rolig, ironisk eller gåtfull. Så får till exempel pusslet föreställande en hund av obestämd ras inte heta ”Liggande hund” utan ”Gatukorsning”. Goyas påklädda Maya heter ”Före” och den nakna Mayan heter ”Efter”. Mormor har inte bara flinka händer, hon är också modig. En engelsk propagandatidskrift publicerar två groteska nidporträtt av en gapskrattande och en stortjutande Hitler. Mormor sågar in en bit som ett hakkors i pusslen och kallar dem: ”Före Stalingrad” och ”Efter Stalingrad”.
Jag ser mormors händer varje dag. På väggen har vi ett enormt porträtt av henne, målat 1905 i Dresden, då hon 19 år gammal studerar pianospel i Dresden. Hon sitter i en röd trädgårdsstol under gröna träd iklädd en svart, bredbrättad hatt, ett jättlikt stärkt spetskrås med guldbrosch under hakan och tingeltangel hängande i bältet. Ur de fluffiga manschetterna sticker hennes långa, alltför vita fingrar ut. Ur en låda full med föremål som har en historia att berätta, tar vi fram tingeltanglet, en liten blyertspenna inne i ett guldfodral med en sinnrik skjutmekanism. Kråset och handskarna, nogsamt sparade för en undrande eftervärd, är fullständiga mysterier. Hur fick man detta ynkliga, slaka spetskrås att sitta som en jättefjäril under hakan? Hur fick man in en vuxen kvinnas hand i en handske som idag knappt rymmer ett barns? Och så berättar jag om morsmors händer, om de flinka, mjuka, tröstande, varliga händerna som ett bevarat brev från morfar beskriver som ”dina himmelskt vederkvickande händer som jag längtar efter”. Barnbarnet ser eftertänksamt först på handskarna, sedan på porträttet. ”Tänk, min famorsmors händer! Sikafina! De är som siskonkorvar!”
Text: Pontus Dammert
