Hjälp, en morot!

Det var många upprörda representanter i Helsingfors stadsfullmäktige som protesterade mot Emma Karis (De gröna) initiativ att införa en veckodag då man enbart skulle servera vegetarisk mat i stadens skolor. Den hetsiga debatten som fördes för ett drygt år sedan blev snabbt en hit på nätsajten Youtube. När man ser på den märker man verkligen hur känslig frågan är om vad man stoppar i sina barn.

Enligt en invald handlar initiativet till en vegetarisk veckodag om ”tvångsmatande baserat på en ideologisk klicks personliga etiska val”, och en annan anser att det handlar om ”de grönas elitistiska livsinställning”. Det är kraftiga ord och hårda beskyllningar – men varför väcker förslaget så starka motreaktioner? Man skulle ju tro att föräldrar skulle vara glada över att deras barn får vänja sig vid litet grönare rätter, ens den där ena lunchen i veckan?

En dag i veckan

Varför är vi så rädda för den där arma moroten som landar på vårt barns tallrik? Vi har inget etiskt problem med den, och den är oftast inhemsk. Man glömmer lätt bort att det handlar om en vegetarisk dag i veckan. En dag som i princip redan finns, men som aldrig stämplats som sådan. För alla vet att en av de mest populära skolrätterna redan länge har varit spenatplättar med lingonsylt.

Det är sant att kött i dess olika former är näringsmässigt viktigt för barn, och att både protein- och järnintaget kan vara utmanande att ersätta. Men dessa utmaningar handlar ofta om en ovana och en ovilja från föräldrarnas håll att tänka om. Diskussionen blir oproportionerligt principfast och verkar ibland handla om ett barns rätt till – inte en – utan två varma kötträtter per dag.

Dåliga minnen

Jag tror att ett centralt problem i vuxnas negativa förhållande till den vegetariska veckodagen är att vår relation till mat och det vi äter, och att vi har så många dåliga minnen av skolmaten. Referenserna till anorektiker och helt onödiga provocerande idéer som ”pakkopossupäivä” (tvångsgrisdag) visar bara att det inte finns så många rationella argument att stödja sig på. Då det blivit allt klarare att köttätande både är oekologiskt, oetiskt och oekonomiskt blir det svårt att argumentera emot det. Den sanna grunden till antipatierna verkar alltså vara känslo- och identitetsmässig – det finns något mer djuprotat som får oss att känna en viss separationsångest och irritation av rena tanken att nekas en kötträtt.

Det är självklart att en vegetarisk veckodag inte löser världens klimatproblem. Det är också ett faktum att många vegetariska matvaror importeras från fjärran länder och att de i själva verket är riktiga miljöbovar. Hur skall man hitta en balans mellan miljö, smak och näring som sedan serveras på skolans lunchpaus, och helst till lägsta möjliga pris? Självklara första steg kunde vara att nosa litet på de inhemska säsongvarorna och strukturera en meny med dem som grund. Och så kunde man ju försöka skippa köttet, typ var femte gång.

Isabella Holm