Holistisk terapi utan kvacksalvare

Det var sol, april, säsongstart. Sandplaner brukar damma, och en distriktsmatch för B-juniorer i Helsingfors får sällan så mycket lyxigare miljö än lite grus med vågiga kalkstreck och målburar lappade med snörstumpar.

För mig fanns det i och för sig inte så mycket annat än offsides att se. B-tjejerna spelade sansat med få regelbrott. Men då den manliga huvuddomaren underströk det efter matchen – han plockade ihop flaggorna av oss assisterande domare, dunkade oss i ryggen och sade att ”jaha, det är ju inte mycket som händer i de här tjejmatcherna för oss som är vana vid grabbar” – fann jag mig återkomma till ett gammalt grubbleri.

Som domare har jag visslat och flaggat pojk-, flick-, dam- och herrmatcher i fotboll. Hur mycket jag än försöker bortse från det och poängtera för mig själv att skillnaderna mellan individer ändå är störst, så bär jag på vissa generella intryck:

I pojkmatcher ser man fler kroppar som kastar sig efter bollen.

I flickmatcher ser man fler kroppar som bromsar in eller väjer för bollen.

I pojkmatcher blir det till att använda visselpipan mer.

I flickmatcher är spelarna ärligare.

Våghalsiga tacklingar

Det behöver inte vara så. Det är ett symptom på förväntningar. Flickor har ju inte lägre smärttröskel. Ändå känns det som om många föräldrar vid plankanten förväntar sig att pojkarna ska göra våghalsiga glidtacklingar medan lika många föräldrar hoppas att flickorna inte ska skaffa sig skrubbsår.

Det verkar också vara vanligare bland flickor att hellre se till att inte misslyckas än att lyckas och sticka ut ur mängden. Småflickor på fotbollsplanen passar snabbt vidare bollen i stället för att ta reda på om en snabb rökare skulle slinka in i mål. För tänk om den inte gör det ...

Det är ett annat utslag av samma fenomen då man hör kvinnor dra den gamla klyschan om ”karlar som springer efter en boll”. Det anses tydligen vara okej att inte veta något om fotboll – också bland dem som annars aldrig skryter med obildning. Att veta lika lite om andra världskriget vore socialt självmord.

Det är synd om man tänker så. Det handlar om att testa sig själv, ramla, missa bollen, missa målet, misslyckas inför publik – eller lyckas och få vara kaxig. Den fysiska prövningen och ångesten i risktagandet ger både flickor och pojkar det som av kvacksalvare kallas holistisk terapi, men på riktigt.

Jag blev aldrig fotbollsspelare, men att vara domare är ännu mer karaktärsdanande. Jag vet att jag ofta kan vara överdrivet självkritisk, rädd för misslyckanden och beroende av bekräftelse. Sådan får man inte vara på planen, därför känns det bra att kunna förändras, härdas och klara mer.

I elden

I augusti och september är det fotbolls-EM för damer i Finland med matcher i Helsingfors, Tammerfors, Åbo och Lahtis. Då är också Europas bästa kvinnliga domare i elden.

Jag utmanar alla marthor att bänka sig på läktarna!

En av världens bästa spelare heter förresten Marta (Vieira da Silva). Hon är brasilianska och syns inte under EM, men i alla fall. Nomen est omen.

Sylvia Bjon