Hundra år senare...

Hundra år har förflutit sedan allmän och lika rösträtt infördes i vårt land. Men fortfarande kämpar kvinnorna med att få sin röst hörd i sammanhang där de avgörande ekonomiska och politiska besluten fattas. Visserligen är andelen flickor som studerar vid universiteten uppe i 60 procent, men i företagens mansdominerade styrelserum och i maktens korridorer märks detta föga. Jovisst, vi har fler kvinnor än någonsin på centrala ministertaburetter. Men de mest eftertraktade och strategiskt betydelsefulla, det vill säga finans-, utrikes- och statsministerpallen, är fortfarande männens självskrivna domäner. Ja, vi har en fyrtioprocentig föreskriven kvinnorepresentation i de kommunala nämnderna. Med påföljden att intresset för det politiska har rasat. Och jodå, visst fick vi vår första kvinnliga president. Men inte förrän ämbetets maktbefogenheter hade skurits ned. För när en kvinna kommer in, slinker makten ut. Och låser dörren efter sig.

I hemmet är kvinnan dock alltjämt den obestridliga härskarinnan. Där är det hon som sitter inne med herraväldet. Hon får styra och ställa av hjärtans lust och kan ensam ansvara för att kylen inte gapar tom, att linneförrådet är manglat, struket och viket, att soporna sorteras och bärs ut, att lakanen byts varje lördag, att familjemedlemmarna passar tiderna till tandläkaren, ishockeyträningen och musiklektionen, att det finns plåster i spegelskåpet i badrummet och att kontakterna till daghemmet, skolan och hela tjocka släkten sköts. Blir det tid över förväntas hon sylta, safta och brodera, vårda den prunkande trädgården och skapa ett vackert hem. Till förmånerna hör också att få vara den som ideligen måste tjata, gnälla, gnata om att de smutsgråa handdukarna hör hemma i tvättkorgen och att toalettskålen och handfatet måste skrubbas rena minst en gång i veckan.

I hemmet är kvinnan enväldig. För hur många män ställer upp på privilegiet att ha världens mest otacksamma jobb – utan lön? (Lysande undantag finns förstås, men de är lätträknade.)

”Väckandet af samhörighetskänslan mellan vårt lands kvinnor är en af de viktigaste punkterna för Föreningen Marthas program och för denna sak vill alltså Husmodern i mån af sina krafter arbeta.” Så skrev redaktör Fanny Hult i Husmodern (tidskriften Marthas föregångare) år 1906. Ovanstående programförklaring står sig än i dag – exakt hundra år senare; tillsammans är vi starka. Inom det kvinnonätverk som Marthaförbundet erbjuder kan vi gemensamt arbeta för att förbättra kvinnans livsvillkor i ett samhälle som trots allt ännu i mycket styrs av män och manliga värderingar.

Martha inleder tidningsåret med en ny fräsch inramning. Den skarpögda har redan märkt att detta nummer ser annorlunda ut. Trots att tidningen under ett sekel innehållsmässigt har hållit sig till ungefär samma ämnesområden, har dess utseende förändrats i takt med tiden. Och nu är det åter dags för en ansiktslyftning. Det är grafiker Jesper Vuori som har utformat den nya layouten.

Därmed önskar vi dig, bästa läsare, angenäma läsestunder!

Mikaela Groop
redaktionschef

Källa: Tidskriften 01/06