I förebyggande syfte

Var femte finländare insjuknar i depression – i alla åldrar – och av dem riskerar över hälften att insjukna på nytt. Det är också fler kvinnor än män som insjuknar i sjukdomen. Antalet unga som insjuknar har ökat rejält. Framför allt växer andelen unga under 30 år som har blivit sjukpensionerade på grund av depression. Under fem år har antalet ökat med mer än 40 procent.

Det är många siffror, och för flertalet är det bara en siffra i hela statistikspektret. Men för den som insjuknar, är det fråga om en stor förändring i livet. Då ingenting längre känns tillräckligt nog för att ge tillfredsställelse, och känslan av sammanhang och tillhörighet inte mera finns, då ingenting mera gläder och framtiden ser svår och mörk ut – även om den kanske i verkligheten ser helt annorlunda ut – då förändras vardagen. Den förändras för dig som blir sjuk, men den förändras också för dig som lever med den som har insjuknat. För den som är sjuk och ensam kan vi väl knappast i många fall ens tala om en fungerande vardag på en lång, lång tid, då det också för en hel familj kräver oerhört mycket för att orka. Byråkratin kring sjukdagpenningen, otillräcklig tillgång till, eller svårighet att få, professionell hjälp, omgivningens förundran och oförståelse, den egna otillräckligheten och självanklagelserna är alla faktorer som den deprimerade i något skede upplever. Och ska klara sig igenom – mitt i sjukdomen. I värsta fall ensam.

Flera politiker har uttalat sin oro över hur antalet personer som har insjuknat i depression har ökat. Ser man till nationalekonomiska siffror talar vi om hundratals miljoner euro i sjukpension på grund av depression. Pengar som kanske kunde ha använts i ett preventivt syfte i stället. Men hur? Och för att förhindra att ytterligare några hundra miljoner går till fler sjukpensioner, kunde vi kanske nu stanna upp och kanalisera en del av dessa hundratals miljoner till förebyggande arbete och stöd under själva sjukdomsperioden? Så att återgången till en hanterbar vardag är så enkel som möjligt.

Vart kunde pengarna gå? Jo, följ upp våra unga – se till att ungdomsverksamheten i kommunerna får leva ett rikt liv och finnas nära de unga. Stöd våra barnfamiljer – hemhjälp och praktiskt stöd i vardagen kan vara det som får föräldern att orka mitt i all kolik, förlossningsdepression, snoriga ungar och många räkningar. Öka stödet till arbetsgivarna och arbetstagarna för en mera fokuserad verksamhet kring den psykiska arbetsförmågan – åtminstone för en försöksperiod. Försök undvika ett upphaussande av kvartalsekonomin – ett sjukt jagande efter resultat har en sjuk utgång. Ge resurser för att öppna dörrarna till mentalvårdsbyrån och ungdomsmottagningarna – en lång remisstid och otillgänglighet när det gäller telefon- och drop in-tider bara försvårar då det gäller att få hjälp i god tid. Låt FPA se över sina strukturer, och gör också dagpenningsansökan mera mänsklig. Att med ord vika ut sig om sitt illamående i ett anonymt datasystem, då du knappt kan sätta ord på hur du känner det, är mer än inhumant. Likaså ifrågasättandet av om du faktiskt är så sjuk. Lär ut en attitydförändring i samhället – depression smittar inte – och det är också du som medmänniska som kan göra livet drägligt för den sjuka. Stämpla henne inte. Hon rår inte för att hon blev sjuk!

Marthaförbundets tema för i år är Marthaomsorg. Ett tema, som inte bara ska få bli ett vackert ord eller en from förhoppning att kanske väcka omsorg om varandra. Nej, det ska bli ett tema där vi i ord och handling visar att vi marthor bryr oss om våra medmänniskor. Att vi vågar fråga hur du mår, och att vi vågar stå där och vänta när du inte vill ha oss nära. För en dag vill du. Och då finns vi där. Låt marthaomsorgen synas redan i dag!

Christel Raunio
Förbundsdirektör