I jämställdhetens namn

I dag uppgår antalet valbara och röstberättigade kvinnor i Finland till cirka 2,2 miljoner. Dessa representeras av 75 kvinnor i riksdagen. Valbara, röstberättigade män i dagens Finland utgör 2,0 miljoner, vilka representeras av 125 män i riksdagen. Blickar man tillbaka under en 50-årsperiod är det också intressant att konstatera att det fanns flest kvinnor i riksdagen år 1991, då antalet kvinnliga kandidater var som störst. Borde man inte då kunna utgå ifrån att antalet kandidater och antalet invalda står i relation till varandra. Och borde man inte i så fall kunna förutsätta att om 50 procent av kandidaterna i riksdagsvalet är kvinnor, så skulle de också utgöra nästan 50 procent av de invalda kvinnorna?

Vi hör ofta talas om det glastak som de flesta kvinnor slår huvudet i någon gång under sin yrkeskarriär. Undersökningar visar att barnafödande och vård av barn inverkar menligt på karriären och att män tenderar att hålla ihop, dvs. att ett jobb i ledande ställning oftare besätts av en man. Sålunda innehar männen ungefär 75 procent av alla chefstjänster. Följaktligen är knappt var fjärde person i ledande ställning en kvinna.

Vi vet också att två av tre kvinnor, som utexamineras från högskola, får ett förvärvsarbete (av männen 70 procent). De flesta kvinnor och män har heltidsarbete, endast 14 procent jobbar deltid. Av dessa deltidsarbetare är 66 procent kvinnor. Nästan 20 procent av alla arbetstagare har visstidsanställning, och majoriteten av dessa är kvinnor. Samtidigt vet vi att den finländska kvinnans euro är värd bara 80 cent. Undersökningar har påvisat att trots att såväl kvinnan som mannen i en familj förvärvsarbetar, faller ändå största delen av hushållsarbetet på kvinnan, som därmed har en avsevärt längre arbetsdag än mannen.

Regeringen har som målsättning att förbättra sysselsättningsmöjligheterna för såväl kvinnor som män, förbättra möjligheterna att förena arbete och familj, främja jämställdhet osv. Och det är bra, speciellt som vi kan se att trots att det har gått 100 år sedan kvinnorna blev valbara och mycket har gått framåt, har vi ännu en lång väg kvar att gå. Att målmedvetet gå in för att ge lika lön för lika arbete oberoende av kön borde ju vara en självklarhet. Att medvetet gå in för att göra det lättare för också medel- och låginkomsttagare att utnyttja möjligheter till avdrag för köp av bland annat städtjänster, och att höja det maximibelopp som kan avdras, är också ett sätt att främja jämställdhet och kombinationen arbete-familj. Att aktivera organisationer att skapa verksamhet som barnvakts- och avlastningshjälp samt hemvård av sjuka barn till ett subventionerat pris för de familjer som behöver det, är också det en fråga om att främja förutsättningarna för kvinnor – och män – att aktivt ta del av arbetslivet och njuta av familjelivet.

Christel Raunio
Verksamhetsledare

Källa: Tidskriften 06/06