I #metoos fotspår – alla revolutioner måste tåla invändningar

MeToo har skapat enighet och sammanhållning (oftast bland kvinnor), men också splittring och ilska (oftast bland män). Framför allt har den beskrivits och skrivits om till den grad att inga ord känns nya.

När jag skrev en krönika som tangerade MeToo för Marthas julnummer i november, var jag rädd för att temat skulle vara gammalt vid publicering. Men nej, i dag är jag lika optimistisk som professorn Ebba Witt-Brattström: ”Jag tror att det här kommer att fortsätta i evighet.”

Jag bor i Malmö. I Sverige är feminismen närmast religion (åtminstone om man får tro profilbeskrivningarna på Tinder och sociala medier) och det aktiva jämställdhetsarbetet ligger långt före motsvarande arbete i Finland. Det tog bara några veckor innan de två första svenska antologierna om MeToo gavs ut. Böckerna heter #MeToo – 100 berättelser och 10 frågor som behöver besvaras av Max Ström och MeToo – så går vi vidare. Röster, redskap och råd av Alexandra Pascalidou. Sverige införde en könsneutral äktenskapslag redan 2009, tillsatte en invandrar- och jämställdhetsminister 1973 och grundade Feministiskt initiativ 2005. Under året som gått har SVT bland annat visat serien We can't do it som uppmärksammar utbrändhet som den nya kvinnofällan och Riktigt bra sex – ett program om sex ur kvinnors synvinkel. Det känns som att det kommer att ta ett tag innan orgasmtips för kvinnor finns med bland Yle:s programutbud.

Starka argument

Ingen annanstans har MeToo fått ett sådant genomslag som i Sverige. Samtidigt har rörelsen fått något närmast religiöst över sig; inget får ifrågasättas för att systerskapet kräver att vi stöttar varandra. Att ställa kritiska frågor tolkas som anti-feministiskt; antingen är du med oss eller mot oss. Ingen annanstans har MeToo varit så starkt, men inte heller så ängsligt. Expressens Hanne Kjöller tycker att ängsligheten blir ett problem när man börjar dra in böcker och klippa bort skådespelare ur fi lmer.

Jag tror ändå att man undervärderar kraften i Me-Too om man tror att rörelsen inte klarar av kritik. MeToo är en motiverad och viktig rörelse som mycket väl kan försvara sig själv med starka argument. Som Anna-Lena Laurén skrev i en krönika i Dagens Nyheter (11/2017): ”MeToo är inget evangelium som alla ska bräka med i, det är en revolutionär jävla rörelse med rötterna djupt nere i verkligheten, och den klarar utan problem att stötas och blötas i öppen debatt.”

Det är skillnad på dumheter och förtal och på sexuella trakasserier och klumpiga (och mänskliga) försök att närma sig en annan människa. Och det är viktigt att kunna säga det utan att exkluderas från systerskapet. Revolutioner som inte tål invändningar är dömda att misslyckas, skriver Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg om MeToo (12/2017). Hennes invändning är att MeToo inte sållar bland sina vittnesmål. Hon jämför några av exemplen i de två MeToo-antologierna: ”Tränaren som kryper upp i tolvåringens säng på ett idrottsläger begår tveklöst en brottslig handling mot ett värnlöst barn. Samma sak gäller koranläraren som 'gjorde ett hål i min fi tta med sitt tjocka pekfi nger' och sa att det var Guds hand. Men kollegan som på krogen säger 'Jag vill ligga med dig', vad gör han sig skyldig till? Tydligen tillräckligt mycket för att bli föremål för en text bland de andra.”

En förändrande kraft

Självklart är alla vittnesmål i MeToo eller Svenskfinnlands motsvarighet #dammenbrister viktiga – de visar hur utbrett fenomenet sexuella trakasserier är. Ingen har rätt att förminska någon annans upplevelse, och det är offret och inte förövaren som har rätt att defi niera var en gräns överskridits. Trots att koranlärarens och kollegans agerande inte kan likställas, så är de båda olika starka uttryck för samma patriarkala struktur. Med det sagt – en revolutionär rörelse måste tåla kritik. För att #metoo ska tas på det allvar som rörelsen förtjänar – och inte riskera att avfärdas med förminskande kommentarer – måste det också finnas gränsdragningar. Om allt klassas som sexuella trakasserier riskerar rörelsen att avfärdas som moralpanik, i stället för att bli den förändrande kraft som vi alla hoppas att den blir.

MeToo får inte bli en rörelse med uppdelningen kvinnor mot män. Den får heller inte bli en identitetspolitisk och exkluderande debatt där bara de utsatta kan uttala sig. Även om man inte delar upplevelsen kan man dela övertygelsen – och driva arbetet för den tillsammans.

Text: Heidi Hakala