Inte lätt att vara kvinna i Lettland
Med anledning av kvinnodagen blev jag ombedd att tala på en kvinnodagsfest i Riga. Festen hade kvinnosolidaritet som tema och publiken bestod av representanter för flera kvinnoorganisationer, myndigheter, ministerier och ambassader. Som arrangör stod det av Marthaförbundet kvinnliga resusrscentret Marta Centrs – som år 2000 inledde sin verksamhet med en handfull anställda och i dag har 28 anställda (sex av dem på heltid).
Marta Centrs är en medborgarorganisation (NGO, Non Governmental Organisation) som liksom andra lettiska medborgarorganisationer inte får statligt stöd utan lever på projektfinansiering främst från EU. Detta i motsats till finländska medborgarorganisationer, av vilka flera får statsunderstöd – i alla fall i någon mån. Marthaförbundet och Marta Centrs har under åren tillsammans haft flera projekt i Lettland. Det har gällt projekt kring att öppna arbetsmarknaden och möjliggöra en kombination av arbete och familj för kvinnor i ett land där dagvård så gott som ingen dagvård finns, att stödja och hjälpa offer för trafficking, att öka kvinnors möjligheter att ta del av beslutsfattandet på olika nivåer, att lära ut företagskunskap och språkfärdigheter och att föra fram frågor om kvinnors vardag och rätt till ett jämlikt liv.
Hur ser då den europeiska kvinnans liv ut i jämförelse med den lettiska kvinnans? I Lettland, där Marta Centrs verkar, utgör kvinnorna 54 procent av befolkningen. Den uppskattade livslängden för den europeiska kvinnan är 82 år, för den lettiska kvinnan är motsvarande siffra 76 (den lettiska mannens uppskattade livslängd är 65 år, jämfört med den europeiska mannens, som i snitt förväntas leva i 75 år).
Under sin livstid kommer den lettiska kvinnan att gifta sig vid cirka 25 års ålder, men högst sannolikt också skilja sig efter en tid. Drygt 6 av 10 äktenskap slutar i skilsmässa. Sannolikt kommer hon att ensam bära ansvaret för försörjandet av sina barn, vilket i ett land som Lettland inte är det lättaste, då statistiken visar att arbetslösheten bland kvinnor är större än bland män. Medellönen i Lettland är cirka 400 lats (600 euro) och priserna på många produkter och tjänster, speciellt i Riga, närmar sig allmän europeisk nivå.
Alkoholproblem, drogmissbruk och fattigdom ökar i Lettland. Antalet personer som utnyttjat Marta Centrs stödfunktioner (psykolog, jurister, socialarbetare med flera) har stadigt ökat. Kommunerna i Lettland har inte sådan hjälp att ge sina invånare. Detta sköts alltså av NGO:ar som Marta Centrs. Projekten, som ska öka kvinnornas möjligheter att få en plats på arbetsmarknaden som anställd eller som egenföretagare, är efterfrågade. Under åren 2005 till 2007 hade ett dylikt projekt inom Marta Centrs dubbelt så många deltagare än vad som hade beräknats (nästan 1 200 deltagare). Av 40 kvinnor som gick en kurs i entreprenörskap startade hälften ett eget företag och kan därmed själva sysselsätta sig och sin familj.
Arbetet med att skaffa livsförutsättningar för utslagna kvinnor kräver långsiktighet och framförhållning. Marta Centrs har genom sin mångsidiga verksamhet lyckats skapa ett nytt och bättre liv för flera kvinnor. Men hur länge till ska de kunna fungera om projektfinansieringen strandar på tjänstemans bord och besluten och informationsgången inte går vidare? Vilken solidaritet kan vi i Finland visa och hur kan vi lyfta upp betydelsen av NGO:ar i ett EU-land som Lettland?
Christel Raunio
verksamhetsledare
