Isabella och fisken som försvann

Ålen är akut hotad och Östersjötorsken har minskat till den grad att den klassas som starkt hotad. Detta och mycket mera berättar den svenska miljöjournalisten Isabella Lövin. Hon är frilansjournalist och krönikör på tidningen Allt om Mat och kom i augusti 2007 ut med debattboken Tyst hav – jakten på den sista matfisken, som handlar om överfisket i de svenska kustvattnen. Boken har väckt en folkopinion av sällan skådade mått. Tack vare den har privata konsumenter, kommuner, storkökspersonal, ja, minsta dagisbarn i Sverige fattat, att torsk, det äter man bara inte, för den fisken är utrotningshotad.

Ungefär vid den tid då Lövin år 2002 anställdes på Allt om Mat hölls det val i Sverige. Socialdemokraterna backade, och inför regeringsbildningen valde de smått överraskande att söka stöd hos miljöpartiet. ”Javisst”, svarade miljöpartiet, ”men på ett villkor, vi måste stoppa torskfisket. Torsken hotas av överfiske, och om vi inte gör något åt det kommer torsken att utrotas.”

– Den här nyheten kom som en stor överraskning för mig. Kan det faktiskt stämma att en av våra viktigaste matfiskar håller på att ta slut? Eftersom jag satt på en ”extra” stol på Allt om Mats redaktion råkade jag ha litet tid över och erbjöd mig att ta reda på litet mera om detta.

Under tiden fortsatte politikernas kvarnar att mala. Efter att ha konsulterat natur- och fiskefolk konstaterade socialdemokraterna att miljöpartiets krav på ett totalstopp av torskfisket var rimligt. Miljö- och fiskeriexperternas rapporter var samstämmiga: torskstammen hade minskat drastiskt överallt i de svenska fiskevattnen. Samma uppgifter framkom också av EU:s så kallade grönbok. Alla var överens om att läget var allvarligt. Den svenska regeringen införde ett helstopp för torskfisket.

– Men nu kom det ett jättekonstigt besked från EU. Vi fick inte stoppa torskfisket i de svenska vattnen för det skulle vara diskriminerande för de svenska fiskarna. Det ledde till att allt rann ut i sanden, det blev inget fiskestopp.

– Medias rapportering om EU:s besked inskränkte sig till ett fåtal notiser. Själv stod jag där lätt rådvill med det material jag redan hade samlat in, som så entydigt talade för ett förbud, medan EU gått emot det. Vi tänkte väl litet till mans, att det kanske inte är så illa med torskfisket om EU tillåter att vi fortsätter med det?

– Eftersom jag fortfarande hade tid över åtog jag mig uppdraget att gräva vidare. I två veckor höll jag på och ringde runt till olika experter i fiskeri och miljöfrågor. Den bild alla gav var samstämmig. Ännu på 1980-talet hade vi massor av torsk i våra vatten, fisket var fritt, och fiskarna tjänade miljoner på torsken. Men redan under 1990-talet var läget ett helt annat. Mängden lekbar torsk i våra fiskevatten hade då minskat under gränsen för försiktighetsprincipen. Och förra året var fångsterna de lägsta någonsin. Havsforskningsrådet varnar nu för att vår torskstam ska kollapsa på samma sätt som torskstammen vid Grand Banks utanför Kanada, där jordens största fiskbestånd brukade finnas.

– Vattnen utanför Grand Banks har genom tiderna varit berömda för sin fiskrikedom. Där brukade finnas så mycket torsk att vattnet var svart av fisk, och fiskefartygen kom långa vägar för den kanadensiska torskens skull. Fångsterna kunde uppgå till 600 000 ton per år. Men under 1980-talet började stammen minska. Plötsligt fick man inte upp mera än 200 000 ton per år. Och år 1992 kom det inte en enda fisk. 40 000 människor inom fiskerinäringen blev arbetslösa med en smäll, berättar Lövin.

– När ett fiskbestånd kollapsar betyder det att beståndet minskar så mycket, att de lekmogna fiskarna helt enkelt inte hittar varandra. Ett bestånd som har kollapsat kan inte återhämta sig, skadorna är oreparerbara, säger Lövin.

– Tidigare var torsken den dominerande fiskarten i vattnen utanför New Foundland. Nu håller andra arter på att ta över. Krabbor och räkor, som livnär sig på bland annat torskägg och konkurrerar om ynglens föda, ökar, och det gör att torskbeståndet inte kan återhämta sig. Systemet har helt enkelt flippat, konstaterar Isabella Lövin.

Varför är det så här?

Lövin räknar upp en lång rad argument till att ingen reagerat på utfiskningen förut. En stor orsak är att vi inte ser hur det ser ut under vattenytan.

– Om några tusen skogshuggare gav sig på att skövla hela skogen på det sätt som trålfiskarna gör, skulle vi alla ha reagerat för länge sedan.

Den svenska fiskerinäringen är inte särskilt betydelsefull. Den sysselsätter ett tusental fiskare, och näringens nationalekonomiska betydelse är försumbar. Men näringen har effektiva lobbare. Det finns ingen som jobbar heldag för att driva torskens intressen och politikerna får inga opinionspoäng för att jobba för en tyst minoritet.

– Administrationen av fisket i Sverige är ett dilemma. Fisket sorterar under jordbruksdepartementet och räknas som en näring, inte under miljödepartementet, vilket vore det naturligaste. Det innebär att fisken, fast den är en del av naturen, i första hand räknas som en resurs som alla kan utnyttja fritt. Vi kan kalla det för ”allmänningens tragedi” – om inte vi tar hand om fisken gör någon annan det.

– Fisket är i dag otroligt effektivt. EU beviljar näringen stora subventioner och stöd som används för att köpa toppeffektiv utrustning, som till exempel bottentrålar som fiskar upp rubb och stubb ur havet. Det hemska är att minst en fjärdedel av den fisk som tas upp genast dumpas tillbaka i havet. Det som dumpas är fisk som går över fiskarens tilldelade kvot, fisk av fel arter eller fisk som inte fyller måtten. Drygt 90 procent av den dumpade fisken dör.

En orsak till:

– I något skede av processen frågade jag mig själv: Spelar det någon roll om torsken försvinner? Vi kan ju äta annan fisk. Så enkelt är det ju inte. Den marina ekologin är oerhört komplicerad. Om en art dör ut påverkar det alla andra arter i systemet också. Ny forskning visar till exempel att övergödningen ökar när torsken minskar. Torsken äter mycket småfisk, som i sin tur livnär sig på djurplankton. Djurplankton äter växtplankton. När torsken dör ut, ökar småfisken, som äter allt mera djurplankton. Det innebär att förekomsten av växtplankton ökar.

Trots opinionen som väckts har myndigheterna inte lyckats stoppa överfisket. De förbud som man fått till stånd är minst sagt tandlösa. De svenska myndigheterna till exempel förbjudit allt fiske av ål – men förbudet gäller inte yrkesfiskarna. Däremot har den norska fiskerinäringen vaknat, och börjat införa miljömärkning av sin fisk – torskbestånden längs de norska kusterna är ju inte hotade. Både isländska och norska fiskerinäringen har också infört förbud mot dumpning. Det finns alla förutsättningar för att lägga upp ett hållbart fiske, framhåller Lövin, men det kräver politiska insatser, nu. De beslut som måste fattas för att rädda fisken måste göras på EU-nivå. Det krävs strängare regler och, inte minst, effektivare tillsyn.

Kerstin Holmström

Isabella Lövins bok har sålts i 20 000 exemplar i Sverige – det är tio gånger mera än den normala upplagan för faktaböcker. Nu håller man på med att översätta boken till engelska. Översättningen är tänkt för beslutsfattarna i EU – ”området med världens sämsta fiskepolitik”.