Jag är för trött för att orka unna mig

Hur går det till när man blir så trött att allt som existerar är att orka släpa sig till jobbet varje dag? När man varje dag kastar in färdigmat i mikron, när man väntar med disken tills endast syltburkar och kakfat återstår på de rena kärlens hylla? Hur går det till när man stigit över sin egen absoluta tröskel för vad man orkar med alltför många gånger?

Jag är inte den enda. I min bekantskapskrets finns det just nu några till. De sover dåligt, de har fullbokade kalendrar, deras telefoner ringer eller piper i ett, de talar om att man måste unna sig en stund av ro och vila varje dag. Då talar de om femton minuter ungefär. De är alla kvinnor. En del är frilansare liksom jag, och de jobbar ihjäl sig. Inte missa chansen, behöver de här kontakterna, måste tacka ja fast jag inte hinner just nu. För tänk om de ringer någon annan? Någon som gör det billigare? Någon som orkar mer?

Andra har fasta jobb. Och jobbar ihjäl sig. Hinna med lite mer under arbetsdagen, under veckan, under månaden, under året. Inte ta ställning i konflikterna på jobbet. För det kan hända att man mister jobbet. Att det tar någon som är effektivare. Någon som orkar mer och aldrig säger ifrån.

Hur kom vi hit?

Jag vill inte stiga upp, klä på mig, duscha, sminka och frisera mig. Jag vill inte prestera, vara effektiv, tillgänglig, positiv och kreativ. Jag vill inte ta hand om mig själv med motion, kost och stimulerande upplevelser. Jag vill stiga upp klockan två på eftermiddagen, äta flottig mat, dricka rödvin och titta på Extreme Makeover (allt opereras och sminkas bort, ingenting behöver själv man jobba med). Jag vill inte vara med.

Jag har bestämt mig för att det inte är trendigt och inte ger en bild av framgång och life management att orka med allt. Jag har bestämt mig för att det är trendigt och visar på en sund självkänsla att inte hela tiden vara tillgänglig, att inte ha de goda inkomsterna, att missa chanserna, att dra sig undan, att vara asocial, att inte komma ihåg födelsedagar, att inte köpa julklappar, att inte ställa upp för andra, att inte ha en aktiv fritid, att inte förklara varför jag inte vill. Det är bara det att jag misstänker att vännerna så småningom ger upp. Och jag behöver deras samtal som jag kan svara nej på. De bär mig. Där ute i polarnatten finns någon som bryr sig om mig.

Ekonomin är ett annat problem, förstås. Vem betalar mina pizzor och mitt rödvin om jag inte själv gör det?

Kvinnor i samma situation, förenen eder! Vi måste säga NEJ! Det är val nu. Det har ingen betydelse. Det är VI som måste börja diskutera. VI måste börja skriva i tidningarna. VI måste ordna diskussioner. VI måste förändra samhället. VI måste kräva. NU!

Men hur ska jag orka?

Säg mig Birgitta Boucht: Har du lyckats med projektet att bli en sämre människa? I så fall, hur?

Text: Sabine Forsblom