”Jag strävar inte efter perfektion”

Kaisa Leka håller på att packa upp från en längre cykelresa i Murmansk som hon gjort tillsammans med sin man. Cyklandet är Lekas stora arbetsfält, det är där hon får nya intryck och idéer. I vardagsrummet står det sex träningscyklar på rad bredvid en flygel.

– Förhållandet mellan idrott och konst är jätteviktigt för mig. Att träna kroppen får mig att komma i bra stämning och slappna av.

För några år sedan cyklade paret Leka från Borgå till södra Frankrike och resan resulterade i en omfattande seriebok, Tour d’Europe, med vilken de kammade hem fjolårets Finlandiapris. Berättelsen handlar om det som händer i huvudet på en cyklist.

– Dt är en speciell känsla man får. De första dagarna är alltid lite tunga, man har så många tankar, är rädd och osäker. Men sedan går det stadiet förbi och man kommer in i ett fint tillstånd där man inte mera ifrågasätter det man gör, utan bara cyklar på. Det är mycket meditativt.

Musen och ankan

Med åren har Kaisa Leka hunnit ge ut sju serieböcker och en ny seriebok utkommer till jul. Den handlar om parets cykelresa till Island.

I serierna framställs Kaisa Leka som en mus och hennes man som en anka.

– Det har hängt med ända sedan jag började teckna serier för tretton år sedan. Jag har aldrig tyckt om att teckna människor, djur är mycket lättare.

Kaisa Leka hör till vårt lands mest etablerade serietecknare. Centrala teman i hennes serier är politik, andligt sökande och invaliditet. Numera förefaller det nästan gammalmodigt att påpeka att det finns kvinnliga serietecknare, även om serieteckningar ofta upplevs som något grabbigt, för i Finland är största delen av alla lovande serietecknare unga kvinnor. Leka har ett eget litet förlag, Absolutetruth press, med sin man och en egen firma.

– Det skulle vara riskfyllt om vi skulle leva på enbart förlaget. Jag gör också ombrytningar och illustrationer. För att ge ut en seriebok krävs stipendier.

– I Finland är det högst osannolikt att en seriebok skulle sälja i sådana mängder att den skulle bli lönsam med tanke på alla arbetstimmar man lägger ner på den.

Kaisa Leka jobbar med papper och penna, hon tycker att det känns som fusk att teckna på datorn.

– Det är många serietecknare som nu för tiden använder sig av datorer och får fram jämn text och prydliga bilder. Det har blivit så vanligt med snygga, kliniska bilder att när man ser något handgjort blir det genast mera intressant.

Klippa och klistra

Kaisa Lekas seriebok Audarya-Lila – The death of Tuomas Mäkinen är en skildring av en vän som förvandlas från punkare till munk. Den vackra boken är handbunden i japansk stil.

– I punken har man skapat en egen estetik och egna uppfattningar om vad som är bra. Det finns en klipp-och-klistra-mentalitet och det får synas att det är handgjort.

– Jag tycker också om att sticka, och där anser jag att det också får synas att handarbetet inte är inköpt i butiken. Ibland om jag stickar fel, lämnar jag medvetet kvar felet, så att jag senare ska kunna minnas att när jag gjorde det satt jag på tåget med den människan. Den färdiga produkten blir därmed en berättelse i sig, och det tycker jag ger ett mervärde. Det som inte är perfekt, blir helt enkelt mera intressant.

Så kan man även tänka om Lekas samhällsintresse, hennes egen invaliditet och politiska engagemang inom De gröna. Båda hennes ben amputerades vid knäna för nästan tio år sedan på grund av en svår missbildning. Det hela resulterade i ett av hennes mest kända seriealbum, I am not These Feet, som handlar om att lära sig gå igen.

– Jag försöker på inget vis dölja mina proteser, för jag upplever inte att de är något att skämmas för. Med mina gamla ben skulle våra cykelresor aldrig ha blivit av.

Text: Camilla Granbacka