Jul outside the box

Det är länge sedan någon i hushållet visat intresse för snögubbens öde, men det är tvivelaktigt om julstämningen skulle infinna sig utan hen. Händerna ska frysa när de försöker tända gravljus, fönstren ska vara immiga av allt bastubadande och den årliga julgranshämtningen ska avslutas med att hela spektaklet bärs ut i takt med – inte bara tipetipetiptap – utan också atjooo, hosthost och rödrinnande ögon.

Som alltid

Vad gäller julfirandet hör jag till gruppen konservativa. Det är bäst när allt är som det alltid har varit. Därför var det nära att jag satte russinen i halsen när han till höger om mig spontant och utan att ens rådfråga sin familj bjöd in henne som satt till vänster för gemensamt julfirande. Vi satt där och smuttade glögg och gnagde pepparkaka när hon berättade att hon fasar för det här med julen. Att hon helst av allt skulle blåsa av alla tusen juleljus och sova sig igenom hela stilla natt. Att hon längtade efter tjugondag Knut för att bara snabbt få köra hela den förbenade julen ut.

Julhelgen är nämligen en helg då ensamheten känns större än under årets övriga dagar. Rum som ingen besöker känns tommare än någonsin tidigare, skrikande röster ekar högre och stängda dörrar känns mera stängda än under resten av året. Kylskåp som ofta står tomma har ändå aldrig verkat så tomma som just nu. Det är helgen som saknaden, sorgen och ensamheten lyser starkare än Stockmanns julfönster någonsin. För många växer ångesten ju närmare den tjugofjärde chokladbiten man kommer.

Både och

Jag har flera gånger tänkt på samtalet kring glöggmuggarna, och mer och mer beundrar jag min väns spontana och självklara ”det är klart hon ska bjudas in!”-attityd. En jul där granen, änglaspelet och gravgårdsbesöket har sin givna plats är ett betydligt tryggare alternativ. Den julen ser kanske snyggare ut på postkort, och den julen är både enklare och bekvämare att pynta fram. Men julen kanske inte ska vara bekväm. Kanske den inte ska vara barndomsnostalgisk, glansbildsvacker eller som den alltid har varit. Förebilden är väl allt annat än julmysig: ett illaluktande stall, halmbäddsdamm och skrik från både födslovärkar och bräkande får.

Julen kan visst vara både pepparkaksdoft, risgrynssmak och julkrimskrams, men kanske den ännu mera borde handla om frimodiga spontaninbjudningar. Att bjuda in hen som fasar för julen för att beundra julgranen i hörnet av vardagsrummet eller lyssna till det skrangliga änglaspelet som ändå plockats fram. Att servera julens smaker och bjuda på dess dofter genom att koka en extra stor grötkastrull och fylla också det där kylskåpet som ekar tomt. Att missa programmet med snögubben eftersom man just då sitter och smeker en hand som ingen smekt på länge. Jag tror det är när man frimodigt säger välkommen till min jul som evangeliet blir verkligt. Det är då som ordet blir kött. Och det är inte omöjligt att där man sitter och delar ett fat risgrynsgröt, så vänder sig den konservativaste av julfirarna mot julfruktaren och säger: ”Tack för att jag får ta del av din jul!”

Jessica Högnabba