Kolumnen: Julen är en högtid för emotionellt arbete

Vi är ganska många medlemmar i min släkt och varje medlem får i regel varsin bok. Det är en rollfördelning vi har haft de senaste åren: hon skaffar böckerna, jag hjälper till att slå in dem och delar dessutom ofta ut dem. Vi har fastnat i ett system som – ju närmare jag tänker på saken – inte är särskilt rättvist mot henne.

Extra dåligt samvete fick jag när jag pratade med en författarkollega nyligen, som sade att hon vägrar köpa presenter till sin mans släkt. Det är en typ av emotionellt arbete som han helt enkelt måste kunna klara av själv.

Jag hittar en artikel i The Guardian som tar upp detta ämne, alltså det emotionella arbetet kring julhelgen: ”Om du är en kvinna i ett heterosexuellt parförhållande är chanserna goda att du gör oproportionerligt mycket jobb under julen.” Artikeln räknar sedan upp alla småsaker som tillhör helgen, allt från mat till städning till bäddandet av sängar, för att inte tala om den svårnavigerade terrängen som utgör släktdynamiken. Artikeln förklarar det hela med att kvinnor ofta känner ett ansvar för att föra vidare traditioner som de i sin tur kommer ihåg att deras egna mammor upprätthöll. En kvinna säger att hennes man inte verkar förstå varifrån alla presenter plötsligt dyker upp inför jul: ”Kanske tror han fortfarande på tomten.”

I rätt stämning

Det finns säkert många, särskilt bland dem som läser denna tidskrift, som genuint älskar allt pyssel och donande inför julen. Som går i gång på det, som vill komma in i rätt stämning.

Men inget säger att vi män bör få slippa det helt och hållet. Enligt samma artikel i The Guardian finns det en brittisk undersökning som visar att män använder i snitt elva timmar av julhelgen till att helt enkelt gömma sig. Så illa är det inte för mig personligen, men jag känner igen beteendet, inte minst eftersom jag är från Österbotten. Det finns alltid ett garage där man kan putsa ett tändstift. En bil man kan hoppa i för att handla en liter mjölk. I två timmar.

Om jag ska göra en amatörpsykologisk tolkning så tror jag det handlar om att många män vill undvika att vara i skottlinjen för gräl och konflikter. Därför håller de sig borta. Risken är dock att frustrationen växer ju mer vi flyr vårt ansvar, och att allt eskalerar till ett praktfullt gräl innan presenterna är utdelade.

Jag vill inte vara så banal att jag påstår att män och kvinnor alltid fungerar på samma sätt, men kanske är julen faktiskt den årstid där rollfördelningen i heterosexuella parförhållanden visar sig just från sin mest banala sida.

Mannen skaffar julgranen, lyfter den på biltaket och får den att stå rak i stugan (efter många svordomar), medan kvinnan är den som påminner honom om att vattna varje dag. Typ.

Samarbete och planering

Kan man ändra på det? Givetvis. Men det kräver samarbete och planering, saker som många av oss kan vara duktiga på i våra jobb, men kanske inte alltid i våra förhållanden. Det här är ett problem som blir särskilt tydligt kring jul, då vi av naturliga skäl vill regrediera och bli barn på nytt. Julen handlar om att återuppväcka något av barndomens magi, och bra så, men det kan kanske inte ske på bekostnad av alla andra.

Kanske är det så att man blir vuxen på riktigt först när man själv klarar av att styra upp en riktig jul och bjuda in hela släkten och dessutom stå för noterna. Det är lätt hänt att man skjuter upp den dagen. Och det är klart, om det finns ett alternativ som går ut på att åka hem till mamma och pappa och komma till dukat bord, varför skulle man inte göra det?

Jag tror i alla fall att min fru skulle må så dåligt om vi inte hade presenter till hela min släkt. Särskilt till min mormor, som fortfarande lever och hör till storläsarna i familjen.

Denna jul ska jag själv välja ut några passande böcker till henne. Och slå in dem i ett riktigt fint paket. Det förtjänar de båda.

Text: Philip Teir 

Foto: Karin Lindroos