Kan vi ta det i morgon i stället?

– Hej, eh, den där intervjun jag skulle göra med dig i dag, jag måste tyvärr ställa in den för barnen är sjuka och frun är bortrest och mormor jobbar och och och, och alla andra också. Kan vi ta det i morgon eller övermorgon i stället? Inte det? Först på fredag? Äsch, nej, då blir det för sent.

– Hej, jag kommer inte att kunna hålla deadline eftersom barnen är sjuka och jag är ensam med dem den här veckan.

– Hej, kan någon komma och ge min vattkoppssjuka son lite lunch och sällskap medan jag är ute i skärgården på ett jobb som inte går att flytta? Ja, han är ensam hemma resten av dagen.

– Hej, jo, måste till läkare med minstingen som skrek hela natten. Jo, vi misstänker öroninflammation igen. Tror du att du hittar en annan fotograf på så kort varsel?

– Hej, är det okej att föra barnet till dagis i dag, han har bara litelite kräksjuka och jag har möte om ett tremånadersjobb hela dagen och kommer jag inte så missar vi det. Jaså, ni vill inte ha någon med lite kräksjuka till dagis? Märkligt.

Småbarn och jobb är sällan en optimal ekvation – småbarn är ofta sjuka, så är det bara. Chefen kanske suckar lite, men förstår, och det går ju över om några år.

Obetald semester

Men. Är man sin egen chef blir situationen betydligt tristare. Ingen att ringa och beklagande sjukanmäla sig till, ingen som ringer in en vikarie som rycker in och gör det jobb man inte kan göra. Inte heller finns det någon som betalar lön eller ersättning medan man vabbar sitt barn.

Driver man dessutom det lilla familjeföretaget tillsammans med sin partner och den ena reser mycket på grund av sina arbetsuppgifter, ja, då kan det bli snudd på katastrofalt. Det är nämligen först när barnet varit sammanhängande sjukt i tre veckor som ersättningsklockan börjar ticka för egenföretagare, vilket i praktiken betyder att man varje gång man själv eller barnen är sjuka i mindre än tre veckor i sträck får ofrivilligt obetald ”semester”. Detta kan självklart slå mycket hårt mot ekonomin, inte minst när barnen är små och ofta sjuka – och själv smittas man som bekant också titt som tätt av ”dagissjukorna”.

Det är många kvinnor som startar eget, ofta litet företag och ofta inom någon form av kultur- och konstbransch. Det är, som bekant, inte inom dessa branscher man normalt gräver guld med grävskopa – i bästa fall med en anspråkslös grötsked. Att därtill tvingas vara arbetsoförmögen på grund av att barnen (eller man själv) är sjuka i hela tre veckor utan att tjäna en cent under tiden, det svider.

Förnuftigt affärstänkande

Alla anställda har rätt till vabb-dagar – att vara hemma för Vård Av Barn med ersättning. Som egenföretagare har man inte den möjligheten. Eller, man är naturligtvis hemma, men all form av ersättning uteblir. Det finns inte ens möjligheten att teckna en företagarförsäkring som inkluderar detta. Och varför skulle det finnas det, kan den förnuftigt affärstänkande människan då säga, eftersom det skulle vara snudd på korkat med en sådan försäkring. Alla vet att småbarn ofta är sjuka, och att deras föräldrar därmed de dagarna inte tillgängliga på arbetet, och då är det inte en lönsam försäkring att erbjuda. Kanhända. Men den tryggheten har ändå vanliga anställda – och deras barn blir nog inte mindre sjuka än småföretagares.

Detta är ett glapp i den allmänna arbetstryggheten, och jag tror att den drabbar kvinnor mer än män, eftersom det finns fler kvinnor som är egen-/småföretagare än män, inte minst i kultur-/konst-/må bra-branschen.

Just nu hostas och snoras och kräks och avlusas det mer eller mindre överallt. Så, om du nu läst en kolumn signerad Lina Antman, är jag väldigt glad över att jag faktiskt fick denna kolumn färdigskriven. Jag beklagar om den luktar lite småmärkligt, men det är nog ingen fara, det är bara för att jag skrev den mellan minstingens kräkattacker, den störres hostsnoriga en-kvart-om-dagen-läsning och förtjusande taxdamens diarréattack i sängen (min).

Text: Lina Antman