Känslan av att vara behövd

Visst är det ibland att ta till i överkant att man skulle bli en så mycket bättre människa av att vara förälder. Och säkert är det för en barnlös, och speciellt för en barnlös kvinna, ett otyg att få munnen full av detta moderskap hela tiden. Men jag vill gärna skriva min version av det, i vetskap om att det finns lika många versioner som det finns mammor och kvinnor.

Det som gör föräldraskapet, speciellt för den förälder som tillbringar mest tid med barnen, till en hård skola, är att man ständigt konfronteras med sig själv. På samma sätt som en barnlös kan spegla sig själv i sin partner, sina vänner och sin arbetsanställning, gör mamman det dessutom i barnen. Skillnaden är att samspelet med barnen är så mycket mera intensivt och så allomfattande. Man hör ord komma ur sin mun som man vet att man svurit på att aldrig säga. Man börjar tycka att aga egentligen vore helt på sin plats, trots att man vet att det är oförsvarligt. Man stressas, pressas, kläms sönder och helas. Reagerar, infiltrerar, matrierar och regredierar. Man undrar hur andra gör för att lösa konflikter, där barnet bara beter sig osannolikt och ologiskt. Man läser böcker om föräldraskap och barn, försöker förstå och veta bättre. Och man får ständigt förklara för sig själv och ibland för sina barn varför det är så viktigt att mamma ibland gör något på egen hand.

För mig har moderskapet inneburit en balansgång mellan skuldkänslor och känslor av martyrskap. Skuldkänslor för att man aldrig någonsin är en tillräckligt bra mamma som gör de rätta valen och de rätta sakerna. Martyrkänslor för allt man gett upp för deras skull, för att man får skjuta sig själv i bakgrunden, blir lämnad till sist. De egna viktiga sakerna gör man under den sista stunden av kvällen när man redan är trött.

En stor del av tiden är moderskapet underbart, mjukt och som man kanske någon gång trodde det skulle vara. Men en nästan lika stor del av tiden är det något annat. Det är något som äter en inifrån, konsumerar alla ens reserver och gör att man tappar tilltron till sig själv. Det är ett tillstånd som man trott varit tillfälligt, men som plötsligt känns mera permanent än den hårdaste krullfrisyren från 80-talet. Och det är samtidigt ett totalt omvälvande tillstånd som hela tiden förändrar, omskapar, sig självt. Jag tror att det är den här ständiga förändringen och ständiga kampen som gör att vi tycker att vi lärt oss något nyttigt och enastående av moderskapet. Något naket, äkta, outhärdligt och sant.

Jag kommer ihåg hur förundrade jag och min man var över att vår första dotter verkligen skulle vara med oss hela tiden. Inte bara ”hela tiden”, utan verkligen 24/7, både när man sover och när man är vaken. När man duschar, kissar och när man bär ut soporna. När man går till butiken och när man lagar mat. När man vill vara i fred, när man måste uträtta något och när man behöver närhet. När man längtar, saknar, gråter och när man är glad.

Men det som är det absolut bästa med att ha barn är den verklighetskänsla man får, den bekräftelse och den totala känslan av att vara behövd. Inte ibland, inte under semestern, utan hela tiden. Verkligen.

Text: Marlene Ahlberg

Kolumnisten är trebarnsmamma och verkligen behövd. Man når henne lättast på e-postadressen: marlene.ahlberg@skynet.be.

Källa: Tidskriften 08/06