Katarina skriver för en giftfri vardag

Hemma hos den svenska författaren och journalisten Katarina Johansson i Årstadal i Stockholm är det full rulle. Det är makens födelsedag och tårtbak varvas med packning inför semesterfirande i Småland. Sju månader gamla Frans ligger på golvet i ett babygym och tittar storögt omkring sig, medan storebror Henning leker med bilar på vardagsrumsbordet.

– Vi åker i morgon, så det är lite stökigt, säger Katarina med ett leende.Den hemtrevliga, ljusa lägenheten är inredd med retromöbler och i hörnen grönskar av storbladiga växter. På golven ligger trasmattor och på disbänken står en porslinsburk fylld med köksredskap i trä eller metall. Överlag finns det lite plast i lägenheten, och de få livsmedel jag skymtar har nästan alla en ekomärkning. Katarina säger att hon och maken Magnus försöker tänka på att hålla sitt hem så fritt som kemikalier och onödiga tillsatser som möjligt.

– Men det finns ju skit här också, säger Katarina skrattande, gör en svepande gest över lägenheten och pekar på datorer och sladdhärvor.

Hormonstörande ämnen

Med ”skit” menar hon allt från hormonstörande ämnen, såsom bisfenol A och ftalater till perfluorerade och antibakteriella ämnen samt tungmetaller. I den elektronik hon just pekat ut finner man till exempel ofta flamskyddsmedel, medan de skyddande höljena till sladdarna kan innehålla otrevliga plaster.

– Till och med i barnskor hittar man antibakteriella ämnen som är miljöförstörande. Det är sådana där dumma saker som gör mig irriterad.

Hon säger att det finns en tro bland konsumenter att det som säljs i butikerna är okej och säkert – vilket inte alltid stämmer.

– Det krävs väldigt lite för att få ut kemikalier på marknaden, men det krävs ganska mycket forskning och pengar för att få bort dem igen. De som jagar de dåliga kemikalierna ligger alltid ett steg efter.

Började nysta

Katarina fick själv upp ögonen för de osynliga gifterna då hon gick en miljökurs på universitetet.

– Jag har alltid varit intresserad av miljöfrågor, och på kursen hade vi en marinbiolog som berättade om två olika ämnen som kom från tandkräm och schampo som var problematiska. Det var inte något som diskuterades i samhället, så jag tog upp tråden och började nysta.

Hon läste på om kemikalier och hormonstörande ämnen i produkter och förvånades över hur lite man pratade om dessa frågor.

– Så jag ville delge denna info till andra.

Informationen samlade Katarina till en bok, Badskumt, gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg, som utgavs i april 2011. I den lade hon främst fokus på kemikalierna i de produkter man hittar i badrumsskåpet. I samma veva som boken gavs ut föddes sonen Henning och då började Katarina fundera på andra produkter som hennes son skulle komma i kontakt med, allt från nappflaskor till regnkläder.

– Jag gjorde en grundlig research och insåg att jag hade underlag till en ny bok.

I oktober 2012 såg boken Den onda badankan. Ditt barn och de osynliga gifterna dagens ljus.

– Den har jag fått väldigt bra respons på. Det är många som sett den som en inspirationskälla.

Väckte känslor

Katarina säger att det var relativt lätt att hitta information till boken, men att man ska veta var man ska leta. Under arbetets gång kom hon på sig själv med att bli förbannad ett flertal gånger, dels över att det finns så mycket skadliga ämnen som används i vardagliga produkter, dels för att dessa ämnen är tillåtna.

– Det förvånar mig att det finns en sådan dubbelmoral i lagstiftningen. Man kan förbjuda bisfenol A i nappflaskor, men fortfarande tillåta det i konserver och matnära plast. Samma med vissa ftalater, som är förbjudna i leksaker, men tillåtna i andra varor. Till saken hör att barn inte leker enbart med leksaker, de leker också med bland annat mobiltelefoner och fjärrkontroller. Så då är barnet inte alls säkert, det är en falsk trygghet vi invaggas i.

Innehållsförteckning saknas

Som konsument är det svårt att veta vad leksaker, möbler, elektronik och inredningsprylar innehåller, då dessa varor, till skillnad från livsmedel, inte har innehållsförteckningar.

– Det är omöjligt att veta vad som finns i de produkter vi köper. Man får ställa många frågor i butiken och ibland är det bättre att ta det säkra före det osäkra.

Och det är vad hon gjort i det egna hemmet.

– Jag började rensa ut bland leksakerna, främst mjuk plast och plast som har några år på nacken. Nappflaskorna bytte vi ut till glasflaskor, och vi tog bort teflonpannan och ersatte den med gjutjärn. Generellt när vi handlar grejer försöker vi välja naturmaterial och så är vi ganska små konsumenter. När det kommer till badrumsskåpet, resonerar jag att barn behöver ganska lite. Jag har nästan aldrig tvättat håret på Henning. Man använder många produkter för att man tror att man behöver dem, men egentligen behöver man väldigt lite i hudvårdsväg.

Små steg

Men inte ens Katarina har koll på allt, hon tänker att man får göra så gott man kan och mäktar med, och vara nöjd med det. Det är viktigt att inte drabbas av kemikaliepanik.

– Om man aldrig har tänkt på dessa frågor tidigare, kan det kännas överväldigande. Känner man så, får man ta lite i taget. Börja med de lägst sittande frukterna, så att säga. Man ska inte ha retroaktiv ångest, det har man ingen nytta av, det är bara att se framåt. När man köper något nytt, kan man tänka på att köpa en bra grej. Jag tycker egentligen inte att det är konsumentens jobb, allt i butiken borde vara schysst. Men i väntan på den utopin, tycker jag att man kan försöka minska sin exponering.

Text: Heidi Hendersson