Kemikalier med eftertanke
Eftertankens kranka blekhet har vi alla upplevt på det personliga planet, antar jag. I någon form borde kanske tilläggas. Ibland har man ju mött personer som inte tycks ha något besvär av detta tillstånd i relationerna med sina medmänniskor eller i sitt handlande över huvud taget. Ser man till de stora sammanhangen i världen tycks eftertanke saknas i hög grad både bland oss gräsrötter och bland beslutsfattarna som vi borde påverka.
Ta bara ett område som spridningen av kemikalier i kretsloppet. Varje gång forskare rapporterar att de sett att det finns allt fler syntetiska kemikalier i vår föda eller i vårt blod, och slår larm om att vissa av dessa ämnen visat sig ha negativa effekter i djurförsök, är det många av oss som irriterat deklarerar att det tänker vi då inte bry oss om, att man ju snart inte kan äta någonting om man ska lyssna på alla olycksprofetior. Kommer larmet dessutom från Sverige har vi kanske någon kommentar om de ömtåliga svenskarna.
Men är det så välbetänkt egentligen? Sverige har faktiskt varit världsledande när det gäller forskningen om de syntetiska kemikalierna som fått en minst sagt oroande spridning i kretsloppet efter andra världskriget. Jag erinrar mig en intervju med den danskfödde professorn Sören Jensen vid Stockholms universitet. Det var han som på 1960-talet i havsörn upptäckte ämnen som vi sammanfattande kallar PCB. Resten är kanske välbekant, Sören Jensens larm väckte forskare runtom i världen och ledde till PCB-förbud i en lång rad länder. Men det var i början av 2000-talet och min intervju med honom gällde de närbesläktade bromerade flamskyddsmedlen.
– Det känns som om jag levt förgäves, sade Sören Jensen om det faktum att spridningen av dessa bromerade ämnen fått fortgå ohämmat trots allt man visste om hur farliga PCB-erna är. Numera har vi dem överallt, inte minst i vårt blod, unga människor i ännu högre halter än vi äldre. Forskarna oroar sig för följderna.
Om vi var och en skulle ha gett oss tid att tänka efter och informera oss skulle vi kanske inte låtit fabrikanter och försäljare lura oss att elektronik och textilier måste brandskyddas med dessa ämnen. Deras brandskyddande effekt är nämligen mycket begränsad. Men uppstår det en brand, dör människor i de gaser de utvecklar.
Gunni Nordström
Ta bara ett område som spridningen av kemikalier i kretsloppet. Varje gång forskare rapporterar att de sett att det finns allt fler syntetiska kemikalier i vår föda eller i vårt blod, och slår larm om att vissa av dessa ämnen visat sig ha negativa effekter i djurförsök, är det många av oss som irriterat deklarerar att det tänker vi då inte bry oss om, att man ju snart inte kan äta någonting om man ska lyssna på alla olycksprofetior. Kommer larmet dessutom från Sverige har vi kanske någon kommentar om de ömtåliga svenskarna.
Men är det så välbetänkt egentligen? Sverige har faktiskt varit världsledande när det gäller forskningen om de syntetiska kemikalierna som fått en minst sagt oroande spridning i kretsloppet efter andra världskriget. Jag erinrar mig en intervju med den danskfödde professorn Sören Jensen vid Stockholms universitet. Det var han som på 1960-talet i havsörn upptäckte ämnen som vi sammanfattande kallar PCB. Resten är kanske välbekant, Sören Jensens larm väckte forskare runtom i världen och ledde till PCB-förbud i en lång rad länder. Men det var i början av 2000-talet och min intervju med honom gällde de närbesläktade bromerade flamskyddsmedlen.
– Det känns som om jag levt förgäves, sade Sören Jensen om det faktum att spridningen av dessa bromerade ämnen fått fortgå ohämmat trots allt man visste om hur farliga PCB-erna är. Numera har vi dem överallt, inte minst i vårt blod, unga människor i ännu högre halter än vi äldre. Forskarna oroar sig för följderna.
Om vi var och en skulle ha gett oss tid att tänka efter och informera oss skulle vi kanske inte låtit fabrikanter och försäljare lura oss att elektronik och textilier måste brandskyddas med dessa ämnen. Deras brandskyddande effekt är nämligen mycket begränsad. Men uppstår det en brand, dör människor i de gaser de utvecklar.
Gunni Nordström
