Kolumn: Bloggarna som tjänar på mig
Jag minns när jag första gången kom i kontakt med en blogg. Det var under en datatekniktimme i gymnasiet som jag såg min klasskompis inne på en websida där en jämnårig tjej publicerat bilder på vad hon handlat för kläder. Jag fick förklarat för mig att det var en typ av dagbok där skribenten skrev om sin vardag och sitt intresse för mode. Väl hemma gick jag in på sidan som min klasskompis kallade för ”blogg” och kollade närmare på texterna och bilderna. Jag var såld. Hon skrev öppet om sina kärleksproblem, fester, hobbyn, men också om gräl med föräldrarna. Det var lätt som tonårstjej att identifiera sig med henne, samtidigt som hon hade ett öga för mode som tilltalade mig. Känslan av att jag ville vara som hon väcktes snabbt, och det blev en daglig vana för mig att gå in på bloggen. Elva år senare har bloggen växt till en av Nordens mest lästa bloggar, och jag kan medge att jag fortfarande besöker den, dagligen.
På elva år har bloggarna utvecklats från online dagböcker med suddiga bilder tagna via spegeln, till attraktiva marknadsföringsplattformer med flera hundratusen läsare som samarbetar med storföretag. Företagen har i urminnestider gjort reklam via kända personer, men bloggfenomenet gjorde att helt vanliga tonåringar kunde bygga upp ett varumärken kring sin person och vardag. Jag har alltid förhållit mig kritiskt till reklam, men reklamen som kommer via bloggarna är svår att motstå. Främst känner jag att bloggarna väcker ett habegär kring kläder, men ibland kan det också vara inredningsdetaljer, mat, smink eller resmål. Men varför känner jag mig så påverkar, då jag annars granskar reklam med kritiska ögon? Jo, för att det känns som om en vän skulle rekommendera mig en produkt. En vän som jag känt i elva år, som fans där under de känslofyllda tonåren, då jag flyttade hemifrån och slutligen blev vuxen. Relationen och förtroendet till bloggaren har utvecklats till så stark, att hon lätt kunde sälja mig ett par trumpetbyxor, fast jag senast förra veckan sade att jag aldrig kommer att dra på mig sådana. Jag litar på hennes omdöme, hon vet vad jag vill ha och var jag borde handla.
Köpfri november–kampanjen har fått mig att tänka till kring min relation till bloggen och hur den undermedvetet styr mina val. Det kostar mig inte att gå in på sidan och läsa om hennes dag, men i stället utsätts jag för intryck som ska få mig att konsumera tjänster och varor som företagen bloggaren samarbetar med säljer. Det här kan vara ett hot eller möjlighet mot min plånbok, och för att jag skall kunna fortsätta läsa bloggen måste jag förstå vad spelreglerna är. Jag måste inse att bloggaren driver sin blogg som ett företag och att hon får en inkomst för arbetet hon gör, det vill säga producerar innehåll som jag kostnadsfritt får ta del av. Jag måste inse att ansvaret för hur jag reagerar på mitt habegär ligger hos mig, att jag själv måste veta vad jag vill ha, behöver och var jag helst handlar. Med andra ord måste jag känna hurdan jag är som konsument och vad jag värderar, för ingen kan känna mina behov bättre än jag. I bästa fall kan bloggaren tipsa mig om en produkt som jag länge letat efter, eller erbjuda mig en rabattkod till en nätbutik som jag redan tidigare bestämt mig för att handla hos.
Min tanke var att jag skulle hålla mig borta från bloggen under november för att minska på mina habegär, men i stället har jag valt att acceptera att habegär kommer och går, men att jag i slutändan bär ansvaret för hur jag reagerar på dem.
Kampanjen Köpfri november är en del av målet att dela kunskap om konsumtion och få oss att tänka på huruvida vi handlar för att fylla behov eller stilla ett begär.
