Kolumn: Spring för livet, inte för det digitala hjärtat
Vem tränar vi för egentligen?
Jag halvligger i soffan och jäser i endast kalsongerna. Med tanken på hållningen kunde någon tro att jag imiterar Jörn Donner. Jag stirrar håglöst på telefonskärmen. Hurtiga miner och röda solnedgångar flimrar förbi i flödet. Jag ser välsittande märkeskläder och tajta kroppar. Smartklockorna som kartlägger varje steg i livet är vita som tänderna. Jag ser höga medelhastigheter och nya rekord.
#Springförlivet taggas det medan jag säckar ihop allt djupare i soffan. För vem tränar vi egentligen?
Träningspassen med långsamma tider och diarréattacker vid skogskanten är det däremot tyst om.
I vissa avseenden är jag gammalmodig och saknar de gamla goda tiderna. Tiderna då Paavo Nurmi sprang i lösa bomullsskjortor och Rocky Balboa drack råa ägg. Till tider då vinddräkt inte var ett skällsord för stilsynkroniserade medelålderspar. I dag är det spänt och åtsittande som gäller. De maratonfrälsta medelåldersgubbarna i tights spända som korvskinn ser lustiga ut när de flåsar förbi en. Som om aerodynamiken skulle påverka deras hastighet. De är inte japanska snabbtåg, de är finländska ingenjörer med hybrid-Volvon. Tekniken har tagit över, på gott och ont. Det finns kompressionsstrumpor färgkoordinerade med elastiskt material utvecklat för astronauter. Det finns smartklockor som vet mer om dig än vad Facebook gör. De mäter sträcka, steg, puls, förbrukade kalorier, återhämtning och sömnkvalitet.
Det enda de inte verkar mäta är hur roligt det egentligen är att sporta.
Men det är kanske en bisak när du bygger ditt perfekta jag och häller i dig konstgjorda näringstillskott med säljande superlativ - Purest Power High Density Protein! Med syntetisk smak av jordgubb, dessutom. Protein är inte längre något bara för oxarna på gymmet, inte bara för dem med armar bredare än mina kontorslår. Marknadsförarna på livsmedelsföretagen har hjärntvättat oss att tro att vi lider av ständig proteinbrist. I hopp om att utveckla muskler och en god hälsa köper vi proteinkvarg, proteinstänger, proteinbröd, proteinost och proteinglass. Vad är nästa - kommer sortimentet av Fazers Blå att utökas med en proteinplatta? Jag känner hur Paavo Nurmi vrider sig i graven och tar en rejäl tugga av en leverbiff.
Jag förstår att en ny träningstopp kan motivera att röra på sig, men skulle det vara skäl att utmana sig själv i en gammal t-tröja först?
Vi förbereder och rustar oss som moderna soldater innan vi kommer ut i spåret. Varför denna uppladdning mot konstgjorda genvägar till hälsa och lycka? Jag tro att det beror på att det är lättare att köpa sig en livsstil än att leva upp till en. För sedan kommer en ny livssituation, en nystart, en ny gren – och en ny pryl. Och i den nya ivern lägger vi ut en ny bild, glansbild, på sociala medier. Träningspassen med långsamma tider och diarréattacker vid skogskanten är det däremot tyst om. Samtidigt som vi maximerar människokroppens kapacitet genom att biohacka den med högteknologiska ringar som mäter pulsen från fingret är yngre allt mera deprimerade. Hur hänger det ihop?
Jag förstår att en ny träningstopp kan motivera att röra på sig, men skulle det vara skäl att utmana sig själv i en gammal t-tröja först? Dessutom har träning blivit en socioekonomisk fråga – alla har inte råd med joggingoutfits för fyra olika årstider.
Jag är själv offer för yttre impulser och löften om snabba lösningar. I gymnasiet ville jag köpa något som hette Sauna Belt på TV-Shop. Och en annan maskin som gav små elstötar åt magmusklerna. Då kunde jag ha legat på soffan och se på De vackra och djärva medan mina magmuskler “jobbade”. Vad skulle Paavo Nurmi måntro säga? För långsiktiga lösningar gäller det att hitta den inre motivationen, något mera bestående och hållbart än yttre bekräftelse i form av tummar upp på sociala medier.
Men kanske jag ändå borde ha investerat i ett bastubälte? Medan jag ligger i soffan och skriver det här ser jag nämligen att jag har utvecklat små, lösa chipstuttar och kring magen finns förstadiet till en välfärdskula. Jag vägrar ändå överge drömmen om hållbara lösningar, både ekonomiska och ekologiska. Men framför allt om fysiskt och psykiskt hållbara sätt att leva där vi motionerar för det egna hjärtats skull, inte för det på Instagram.
