Kongenialt, sa Mendel
Öknamnet hade han för övrigt fått eftersom han, på sitt mildaste humör, såg ut som Edward G Robinson och som ilsknast som Mr Lordi. "Du menar GENIAL men vill ha grädde på moset och lägger till ett KON. Dumt och självsvåldigt! KONgenial betyder själsbesläktad. Någon eller någonting som överensstämmer med en anda eller ett syfte!"
Tio år senare är jag på kongress i Montreux. Nicke, en gruppkollega, har fått en kollektiv inbjudan till ett gardenparty. Ni vet: ”Ta med dig alla du tycker att är trevliga.” Festen i en villa i grannstaden Vevey blir magnifik. Nickes klasskamrat, en flicka från Imatra, har gift sig till bland annat en storslagen trädgård som fortsätter som familjens privata vinodling upp mot bergen. Där står jag under blommande magnolior och ser Genèvesjön i solnedgången spegla alpernas kritvita pyramider och måste knipa mig i armen för att vara säker på att jag inte drömmer. Jag kniper en gång till för att vara säker på att jag är helt vaken, när kvällens värdinna stormar ut i trädgården. En högrest, illblond, elektrifierande vacker och vital kvinna av urfinsk modell som, när hon med tillbakakastat huvud skrattar sitt glittrande skratt, visar alla sina tänder som en zigenarhäst på Forssas marknad. Hon presenterar sin man en pyssling och fnutt där vid sidan av sin hustru. Man skall helst vara lätt och småväxt när man kör motorcykel på VM-nivå förklarar han senare. Och gärna ha en mustasch och vara lika oförskämt blåögd som sin hustru...
En gång på 60-talet stod hon och knäckte extra i kaffetältet på Imatra Grand Prix när hela den sydafrikanska truppen råkade komma in mellan träningspassen. Han var en av de firade mc-stjärnorna som hade råkat växa upp och fostrats i en av världens mest kända nationalparker. Där hade han sett många av naturens nyckfulla underverk. Men ett underbarare djur, en varelse som kunde mäta sig med den 20-åriga finska småbrukardotter han kom att gifta sig med några månader senare, hade han aldrig upplevt ens i Krugerparken. Vi partygäster kom aldrig underfund med vad som lagt grunden till familjens förmögenhet, men hans motorracing var det inte. Eller hennes mattor. Den gigantiska villans väggar och golv pryddes nämligen av trasmattor som hon på gammalt finskt maner vävt av tyg som hon färgat med exotiska växter. I mattorna hade hon vävt in åskvädren över Saimen, Botswanas apelsinfärgade solnedgångar och Alpernas höga himlar. Men minnen och drömmar är inte till salu så inte en matta hade hon sålt. Och inte en matta såg ut som en annan. Men de var banne mig KONgeniala. Själsbesläktade både till anda och syfte! Precis som Gangstern en gång lärt.
Fyrtio år senare sjunker min silverring i havets djup. Jag har köpt den på Salutorget så jag går tillbaka dit för att hitta en ny. Samma stånd säljer dem ännu. När jag står där och provar storlekar, hör jag plötsligt zigenarhästen skratta! – Ostat sie naisellesi sormusta? Där står hon, amazondrottningen från Imatra, lika intensivt blåögd som förr, med sin lika intensivt oansenliga man vid sin sida. Men så upptäcker jag att han inte alls är så menlös, så platt och intetsägande som då en gång i trädgården vid hennes sida. Han stöder sig faktiskt på en käpp av ebenholts med silverkrycka! Men å andra sidan hänger den kritvita, oklippta slokmustaschen som en golvmopp över hans mun. Hans enorma keps, vävd av olika sepiafärgade trasremsor, är ju magnifik! Lika uppseendeväckande är indiern i deras sällskap. Svärsonen är klädd i en kavaj i olika skiftningar av grönt, gjord av trasmattsremsor! Men allt suddas ut när jag ser barnbarnsögonen. De tillhör en sandfärgad liten flicka med mörkbrunt hår, till dragen indisk men med ögon, klarblå som himlen i Vevey.
Tänk om ärftlighetsforskningens fader Gregor Mendel hade varit på besök i stan och just då kommit släntrande på Salutorget och sett morföräldrarnas vattenblå ögon och sedan faderns – bruna och bottenlösa som skogstjärnar. – Omöjligt! skulle Mendel ha sagt. – Omöjligt, men kongenialt.
Text: Pontus Dammert
Källa: Tidskriften 07/06
