Konsten att vara gift

– Jag avskyr konflikter och undviker dem så länge som möjligt, till stadiet när det är omöjligt att undvika dem. Det är precis som med allt lidande, man har strategier för att undvika det så länge som det är möjligt. Det finns i mig en yttre, väldigt kontrollerad sida och en väldig våldsamhet någonstans som är skrämmande. I sitt fantiserade djup har man någonting som är våldsamt. För mig stannar det nästan alltid på fantasiplanet och det är antagligen därför jag gärna skriver om det, om våldsamma händelser, säger Inger Alfvén.

Hon är inbjuden till litteraturdagarna i Mariehamn för att berätta om sin senaste roman När förnuftet sover som handlar om ett livslångt äktenskap och om sprickorna i det mellan Ingeborg, pensionerad advokat, och Fabian, författare.

Vi träffas i samband med litteraturdagarna. Det är söndag förmiddag och det mesta är stängt, så vi slår oss till slut ner vid ett bord i en lokal där en bröllopsmässa pågår.

– Jag förstår inte hur man vågar bjuda in 200 gäster till ett bröllop. Fallet måste bli så stort. Allvaret intresserar mig, ett bröllop är mycket allvarligt och en stor fest.

När det stormar

Inger Alfvén är själv inne på sitt tredje äktenskap. Att gifta sig har varit viktigt för henne, men inte att slå på stort i och med bröllopet och vigseln. Äktenskapslöftet har stillat hennes fantasier om att bara gå, att lämna äktenskapet när det stormar.

– Lovar man någonting måste man fullfölja det. Min omedelbara reaktion när jag råkar i konflikt är att bara lämna allt. Sedan förstår jag ju att i själva verket borde jag ta ansvar och försöka reda ut konflikten, för det är en annan sida hos mig. Jag har aldrig omsatt tankarna i handling, men i fantasin har jag varit ordentligt rädd för att jag ska göra det.

– Jag tror att det är ganska få män som bryter upp från en relation för att den är trist. Männen använder en ny kärlek som hävstång. Jag tror pojkarna tidigt lär sig att sätta gränser, medan flickorna blir som en förlängning av sin mamma. Om det är något som män har lärt mig, så är det att sätta egna gränser.

Starkt intryck

Under flera år satt Inger Alfvén som nämndeman och det var speciellt en rättegång med en iransk kvinna som gjorde oerhört starkt intryck på henne. Hennes första reaktion var: Det ser man ju, att hon är skyldig.

– Det var en rättegång med en iransk kvinna som var anklagad för urkundsförfalskning. Hon hade lånat pengar till ett bröllop av en senildement kvinna. Ansiktet var som en blek mask, hon var mycket målad och lite för rundlagd. Sedan började hon berätta sin historia och hela masken krackelerade. När hon hade slutat sin berättelse var det ingenting av det hon hade berättat jag trodde var sant. Jag bar länge på henne.

Kvinnan blev bokens Soraya som flyttar in hos paret när Ingeborg har fallit och skadat sig.

– Jag behövde några som Soraya arbetade hos, det blev det här paret. Men jag upptäckte att jag inte kände dem, och blev väldigt intresserad av deras äktenskap eftersom de levde i ett livslångt, lyckligt förhållande. Jag är ofta mycket intresserad av dem som är framgångsrika. Många av mina vänner har klarat av en relation utan att skilja sig, men man vet inte om omkostnaderna.

Hemligheter

Ärlighet är ett av bokens stora teman: Hur mycket ska man berätta för sin partner och hur mycket ska man hålla för sig själv? Ingeborg och Fabians äktenskap bygger på en hel del hemligheter, rädslor.

– Jag har alltid skrivit om otrohet. När man är ung, speciellt kvinnor som har livet framför sig, är man mer försvarande. Medan jag inte har träffat en man som inte på fantasiplanet ser en kandidat i varje ung och snygg kvinna. Jag tror att kvinnor skulle må ganska bra av att vara medvetna om detta, påpekar Inger.

Vi talar om sommarens prinsessbröllop, om hysterin i Sverige, men vet ännu ingenting om den uppslagna förlovningen mellan prinsessan Madeleine och fästmannen Jonas. Kan man vara avundsjuk på kungahuset?

– Jag har en vän som i samband med kungens och Silvias bröllop år 1976 försökte få barn och tiden höll på att rinna ut. Så går de här två och gifter sig och nästa år föds Victoria! Den här väninnan var förskräckligt avundsjuk på Silvia. Men alla tycker ju synd om Victoria, för hon har inget val. Man reducerar henne till offer. Det finns ett behov av att skapa en tragedi, som gör att man kan berättiga den absoluta toppen dess position.

Nya glädjeämnen

Precis som sina romangestalter Fabian och Ingeborg är Inger inne i ett nytt skede i livet, med nya glädjeämnen – och rädslor. Något hon tycker att man pratar ganska lite om är den åldrande föräldern som ska frigöra sig från sitt barn. Familjen har alltid varit viktig för henne och hennes egna föräldrar var före sin generation: inte så auktoritativa, mer uppmuntrande.

– Det enda jag visste var att jag ville skriva när jag tog studenten. Då bestämde jag mig för att utbilda mig till socionom, och samtidigt som jag kom in på skolan blev jag gravid och gifte mig. Jag hade ett otroligt stöd i min familj, speciellt av min mamma.

– Jag är ingen idealist när det gäller sanning, men att veta så mycket som möjligt av min historia tycker jag är viktigt. Min mans föräldrar hade ett väldigt komplicerat äktenskap, och när mamman dog i hjärntumör brände pappan alla brev, i stället för att ge min man, som då var ung, en chans att ta reda på hur det låg till. Om man i stället tränar sig i att tänka att vi är ganska lika, tror jag att man har glädje och nytta av det.

Text: Lorna Bartram