Kreditkris tvingade Marcus till köpstopp

Sista dagen på bokmässan i Göteborg blåser det hårt. Vi springer över gatan mot nöjesparken Liseberg för att ta några bilder. Efter fotograferingen ska den debuterande författaren Marcus Stenberg skynda tillbaka in i mässhallen för att prata om sin bok framför publik.

Kulturarbetaren Marcus jobbade deltid i en bokaffär, skrev recensioner, formgav bokpärmar, fotograferade och gjorde andra frilansuppdrag, ändå räckte pengarna aldrig till. Det hindrade honom inte från att köpa grejer.

– Jag upprätthöll en livsstil som jag inte hade råd med. Jag reste, shoppade och unnade mig saker. Jag tyckte om att ge mina vänner dyra presenter, det var mitt sätt att visa att jag tyckte om dem. Om jag blev 10 procent lyckligare av att köpa ett doftljus eller en bok, så var det värt pengarna.

Dyra kreditköp

När saldot visade noll fortsatte han att köpa på kredit, och när kreditkorten övertrasserades tog han sms-lån för att kunna betala av kreditlånen. Han levde från månad till månad genom att täcka upp de gamla lånen med nya.

– Jag skämdes för att jag inte riktigt förstod hur räntan fungerade. Kreditkorten gjorde att jag kunde göra en utflykt till en samhällsklass som jag egentligen inte borde ha haft tillträde till.

Till slut riskerade Marcus att få kronofogden på nacken. För att få kontroll över sin ekonomi beslöt han sig för att under ett år inte köpa något annat än det absolut nödvändigaste. På nyårsaftonen 2015 inleddes det köpfria året som först utmynnade i en blogg och sedan i boken Jag har inte råd.

– Jag ville blogga om projektet eftersom jag inte kunde se någon mening med att arbeta med mina problem om det inte blev en prestation inför någon annan. Själva skrivandet hjälpte mig också att komma från ångesten kring min privatekonomi och mitt köpstopp.

Hur börjar man ett köpstopp? Marcus räknar upp hur han avslutar prenumerationer på Netflix, Storytel, Spotify och Hbo Nordic. Han försökte sälja bilen och lägga ut böcker på nätauktioner. Han gjorde listor på vad som var tillåtet att köpa och vad som inte var det, och jämförde dem med Expressenskribenten Gunilla Brodrej som hade skrivit boken Shopstop – rapport från ett celibat om sitt shoppingfria år. Skillnaden var bara den att Brodrej gjorde det som ett experiment, inte av ekonomiska orsaker. Marcus hade inget val.

Blogg och bok

Bloggen tar fart och förläggaren Linda Skugge kontaktar Marcus och frågar om han vill skriva en självbiografisk bok om pengar, konsumtion och köpstopp. Boken ska basera sig på bloggen och vara självutlämnande, men också fyllas av litterära, kulturella och populärkulturella referenser.

– Jag har alltid uppskattat och identifierat mig med det som lite nedsättande kallas för självbekännelselitteratur. Jag älskar bland annat Carina Rydbergs, Maja Lundbergs och Linda Skugges böcker. Eftersom jag hyser ett så stort förtroende för just Linda, kändes det mindre skrämmande att skriva boken. Det sagt är jag ändå livrädd för folks reaktioner, mycket av det som jag skrivit om har jag inte ens berättat för mina närmaste.

Marcus ville att Jag har inte råd vid sidan om att handla om hans köpstopp också skulle sätta privatekonomin i sitt rätta sammanhang, nämligen koppla det till konsumtionssamhället. Att det skulle bli en bok som alla som någon gång känt oro över sin ekonomi, men också fått en känsla av välbefinnande av att köpa grejer, skulle känna igen sig i.

– Jag har läst Naomi Klein, Nina Björk och Barbara Ehrenreich, som alla skriver om pengar och samhälle. Jag älskar deras böcker, men tror tyvärr att det mest är folk som redan är insatta som läser dem. Jag ville att min bok skulle vara lättillgänglig och läsas också av personer som inte nödvändigtvis är jättepålästa kring ekonomi.

Snabblån för klädköp

Boken rör sig mellan allmänna funderingar kring samhälle och kultur till privata tankar, som när Marcus funderar på att ta ett snabblån för att köpa kläder han kunde ha på sig i tv-programmet Lyxfällan. Han diskuterar också reklam och hur den uppmanar oss att unna oss produkterna och ger oss löften om att bli lyckligare.

– Jag tycker att det är viktigt att förstå mekanismerna bakom konsumtion. Man blir glad av att köpa saker, och det är inte naturligt för människan att sluta göra något som gör hen glad. Därför shoppar folk.

Marcus pratar också om hur vi värderar olika sorters konsumtion. En viss sorts lyx är norm, medan en annan form anses vara onödig. Det är till exempel accepterat att blåsa ut ett helt funktionellt kök och sätta in ett nytt, däremot kan folk tycka att det är slöseri när kvinnor köper en ny väska. Inte sällan uppfattas det som kvinnor konsumerar som mindre viktigt än det som män köper. Marcus är också noga med att påpeka att han inte vill fördöma eller se ner på dem som köper (för) mycket, vi lever i en kultur som ständigt uppmuntrar till shopping. Företagen investerar enormt mycket pengar i forskning kring psykologin som ska få oss att köpa mer. Att som individ stå emot de här krafterna är svårt.

– När jag gick på konsthögskola lärde jag mig att inte se ett konstverk som fult eller vackert, utan att i stället bryta ner det och försöka se historien och sammanhanget kring det. Jag försöker nu göra detsamma med reklam, analysera den och fråga mig: Vad är det i reklamen som gör att jag får ett ha-begär?”

Mindre arbete, mindre shopping

Marcus är skeptiskt inställd till heltidsarbete. I dag borde vi kunna jobba mindre tack vare maskiner och robotar, men i stället jobbar vi mer, tjänar mer och konsumerar mer. I dag arbetar Marcus mindre och shoppar mindre. Ändå finns längtan efter att köpa saker kvar.

– Jag blir glad av att shoppa och känner mig som en tråkigare människa när jag inte har råd.

Enligt John Magnus Roos, forskare vid Centrum för konsumtionsvetenskap på Handelshögskolan i Göteborg, är Marcus inte ensam: Människor som lägger pengar på shopping är lyckligare än folk som inte gör det. Samtidigt, säger Roos, kan de som handlar för mycket fara väldigt illa i längden.

Ett år utan att köpa något gjorde inte att Marcus kände mindre glädje av att shoppa, men hans inställning till varor förändrades.

– Allt kändes så dyrt. Mitt köpstopp hjälpte mig att förstå vad jag behöver och vad jag inte behöver. Jag fick också en självinsikt. Det låter kanske brutalt, men jag har gett upp och ser nu för tiden mig själv som en fattig person. En person som inte har råd med den livsstil jag egentligen skulle vilja ha. Förr skulle jag här i Göteborg ha bott i ett större och lyxigare hotellrum och tagit taxi till mässan, i dag nöjer jag mig med ett mindre och tar spårvagnen.

Text och foto: Jeanette Öhman