Länge leve nyfikenheten!

Länge trodde jag att jag inte intresserade mig för det, att jag inte kunde eller att det inte angick mig. Att teknik hade att göra med vissa begränsade områden av aktiviteter, som å sin sida inte hade så mycket att göra med mig.

Min mor brukar ibland roat återge hur jag som tvååring för första gången stod på ett par skidor och bestört och besviken utropade “Men de far ju ingenstans!”, då de inte elegant skidade iväg med mig.

Cellotimmar på musikskolan – lärarna kallade mina händer för perfekt mulliga cellohänder, och jag antog möjligen att det medförde färdighet utan övning. Bollspel och träffsäkerhet – jag spelar snarare hellre än bra.

Mekaniska detaljer i manicker av en eller annan sort. Nee, nee. Jag går mer på känsla, tänkte jag länge. Vilket i och för sig inte är helt fel, för känslan för något är ofta bränslet som driver mig vidare. Men hur det nu kommer sig, har det visat sig att jag gett eller lärt mig ge ordet teknik en lite väl snäv innebörd – och det är alldeles underbart att nu revidera den.

Jag misstänker att den medvetna delen av processen började då jag råkade på Nia, som jag i dag undervisar i och ägnar största delen av min tid åt. Oförberedd och utan förväntningar gick jag i november 2004 på en lektion och märkte att jag trivdes med konceptet, trots att det var en form av gruppgymnastik och byggde på koreografier, rörelseserier. Beslutet att bli instruktör var ett medvetet steg mot fördjupade kunskaper i Nia, i att röra sig, i att lära sig lyhördhet för den egna kroppen – i tekniken bakom det roliga, det helande. Plötsligt hade teknik fått en dimension som tilltalade mig, som sammanföll med mitt intresseområde och mina starka sidor. Plötsligt handlade teknik inte bara om ingenjörskonst eller manicker eller bollspel. Det handlade om praktiska tillvägagångssätt, metoder, färdigheter, kunnande – med min egen kropp som verktyg och med medmänniskorna som intresseområde. Antalet tekniker som ligger mig nära hjärtat tycks dessutom växa, då jag nu kunnat ge ordet en innebörd jag är intresserad av att relatera till. Finessen i, och förmågan för bland annat det följande, fascinerar mig:

Att andas.
Att tillreda något som faller mig, för att inte tala om andra, i smaken.
Att få det räta och aviga rätt.
Att ta hand om barn, att få dem att vara sams, att få dem att klä på sig och av sig, att få dem att äta, sova, skratta.
Att kommunicera mina behov, mina sanningar med klarhet.
Att må bra.

Oj, oj. För mig känns det viktigt att investera i det ovannämnda. Och för dig?
Själen har inte brått någonstans, sägs det. Redan nu har du varit med om mycket, och du kommer antagligen att hinna med en hel del till ännu. Finslipa någon tidigare talang, kanske medfödd fallenhet för något, eller passa på att utforska något nytt som tilltalar dig. Hitta det just du är bra på, det du känner dig hemma i – hur litet eller stort det än må vara. Våga ha fel, och våga framför allt ha rätt. Njut av expertisen som föds ur passionen. Länge leve nyfikenheten, villigheten att göra ditt bästa!

Minna Aalto