Läs Harriet Abrahamssons tacktal från prisutdelningen

Under prisutdelningen höll Harriet Abrahamsson följande tacktal.

"Jag har fått det här priset för att ha arbetat i Fredrika Runebergs anda. Det är stort. Fredrika var en pionjär på många sätt. Hon var bland annat Finlands första journalist och en människa som såg framåt. Hon var också mamma till åtta barn. Moderskapet var en viktig del av hennes liv, liksom i mitt. Det är också min mamma som har lärt mig att inte ge upp. Fall down seven, get up eight stod det länge på min vägg. Ord och konst befriar. Det är ändå ingen självklarhet att man reser sig. Alla har heller inte samma förutsättningar varken genetiska, sociala eller ekonomiska för att göra det. Desto viktigare är det att värna om ett samhälle där alla barn får möjlighet till undervisning, fostran och den vård och det stöd som behövs för ett värdigt liv. 

Vi ska värna om att vi lever i ett demokratiskt land där en butikskassa kan bli statsminister och där varje barn oberoende boningsort har rätt till konst- och kulturupplevelser. För de upplevelserna kan förändra och rädda liv. Konst är helande. Den skapar vår självförståelse. Det är det som betyder mest för mig, med det här priset. Att någon har sett – vårt arbete, vårt försök och vår strävan. Jag säger vi. För inget hade jag gjort utan det nätverk av människor jag har samarbetat med. Inget kunde vi ha gjort utan finansiering. Inget, utan att stå på våra föregångares axlar. En länk. Det är jag. Och du. En länk i en kedja av liv som går igenom historien. Våra barn är den nästa länken.

Jag tänker att naturen och barnen är livets stora läromästare. Att våra urskogar är antika bibliotek. I orörd natur finns informationen om hur naturen har överlevt tidigare naturkatastrofer i jordens historia. Ändå har världen inga urskogsministerium. Inga urskogsministrar. Eller lekministrar för den delen. Trots att det är under de första 7 år som den största utvecklingen av vår hjärna och vårt kunnande sker. Vårt kunnande ökar helt exponentiellt. Genom lek. Det är så vi lär allra bäst. Barnen lär oss det allra viktigaste. Att ta hand om en annan människa, att leka och att lära. Naturen och barnen är det viktigaste vi har. Dem ska vi värna om.

Upplysningstiden, 1700-talet, längtar jag ibland tillbaka till. Det var århundradet då tron på att människan var stark, god och förnuftig av naturen.”Man ska använda sitt förnuft och inte böja sig för dogmer och invanda tankesätt.” Det var ur den här jorden Gullivers resor av Jonathan Swift och Voltaires Candide växte fram. Båda 1700-tals satirer jag haft glädjen att arbeta med. Jag tyckte om att minnas tillbaka på allt det jag arbetat med. Men jag tyckte mest om att minnas varifrån idéerna kom. Och det är det jag vill tala om idag. Om varför vi skapar konst.

I dagens samhälle är det ofta så bråttom att vi glömmer att minnas och högakta. För det tar tid. Det tar t.ex. helt konkret mycket längre tid att åka en omväg med en skogsmaskin, än det tar att åka tvärs över en å med fridlysta musslor. Det går fort och man sparar dessutom dyr bensin. Det här exemplet känns som en symbol för vår tid.

Att högakta tar tid. För en mussla kan det ta 300 år att växa och leva sitt liv. För en människa bara hundra. Att tänka på etik tar tid. Att rota tankarna i kroppen, i sitt sinne och att ta reda på var tankarna härstammar ifrån tar tid. Att ta reda på vad tankar leder till och vad de åstadkommer i världen tar tid.

Det sägs ofta att utan kunskap om vår historia går vi vilse och blir borttappade. Det är sant. Men hur minns vi vår historia? Genom media förstås, det är givet, men för mig är konsten och kulturen en ännu självklarare bärare av det historiska minnet. Genom sin oberoende ställning synar konsten makten. Ofta är ju konst en kritisk samhällskommentar, om tidens tvivelaktiga prioriteringar. Det här vill vår regering nu vill skära bort. Minns det.

Hur minns vi annat vår historia? Genom förmedlandet av det djupt personliga. För härigenom vidgas förståelsen och utvecklas empatin för vår nästa. Hur gjorde vi, hur tänkte vi, hur blev det så? Så minns vi och så förstår vi. Vi behöver kunskap och berättelser som är förankrade i människokroppen. Det är ju när vi tappar kontakten till kroppen och naturen som allt går fel. Därför är det samhällsuppbärande att arbeta med konst och kultur. Utan konst och kultur minns vi inte - utan vi upprepar våra mänskliga och samhälleliga misstag. Och inte bara det. När vi blickar framåt är kulturen en drivkraft för förändring! Ändå blir konsten, humanistisk forskning och kulturen, som är en del av själva hjärnan i samhällskroppen idag behandlad som en blindtarm.

Alltför ofta uppfattas konst- och kulturarbete som underhållning eller någonslags hobbyverksamhet eller lyx. Insikterna om vad konst och kultur fyller för djupare samhällsfunktion, är bristfällig. För vi som jobbar på kulturfältet är dåliga på att brända oss, för vi gillar i regel inte bränding. Alls. Men våra politiker tänker mycket på branding. Och på vad som trendar på Tic toc. Det här är ett problem.

Fredrika Runeberg grundade på sin tid läsekretsar för stadens borgerliga damer, för att bilda dem. Hon grundade också en skola för de fattiga, för att kunna sprida kunskap. Idag är problemet inte kunskap. Den finns. Men hur är det med bildningen? Säkert vet vi idag mer om orsakssammanhangen i Europa än vi gjorde när vi lärde oss stycken ur katekesen utantill, men vad gör vi som mänsklighet med den där kunskapen? Vad gör den där kunskapsmassan som finns idag med oss? Ger den oss mer agens eller mindre? Vem ger vi agens? Genom Tiktok eller Chat GPT tex.

Förut hade prästerskapet ansvaret för att leda folket genom andens kunskap, genom moral och etik. Men moral och etik är ändå inget gammaldags, det är faktiskt förutsättningen för att empati ska utvecklas. De säger oss också vad som är rätt och fel. Vem diskuterar då etiska moralfrågor i samhället idag, efter kyrkans fall? Vad och vem leder oss idag på det här området? Lärare? Media? Politikerna? Företagen, som får mer och mer samhällsmakt? Det talas idag mycket om att leda sig själv. Skogsmaskinsföraren ledde inte sig själv särskilt bra i moralens och etikens urskog - kan man konstatera. Men han kanske bara följde order? Hade han inte ändå ett ansvar att tänka själv? Har vi inte alla det?

Vad är vår etiska kompass? Vartåt ska vi gå? Vad är viktigt – på riktigt?

Ja, vem i samhället arbetar med samhällsetiska frågor? Med förmedling och tolkning av dem? Jo, bland annat konstnärerna och kulturarbetarna. Forskare. Filosofer. Gör de något viktigt då? Det skulle vara otroligt viktigt att konsten, kulturen och vetenskapen skulle vara med i diskussionerna när det tas stora beslut om ekonomi, välfärd och vårt framtida samhälle.

Alla vet när prästerskapet förlorade sin maktställning, men ingen talar om när intelligentian förlorade sin.”Kaiken maailiman dosentit…”, ni minns. Ingen talar om vad det har för samhälleliga följder att makten inte lyssnar till dem som har som arbete att tänka på djupet och på lång sikt. När en beslutsfattare ska ta ett beslut idag är det ingen som ringer en filosof, en kulturhistoriker eller en konstnär. Det finns inga kvotfilosofer i multinationella företagsstyrelser. Det är inte ens någon inom tredje makten, dvs.media som tänker tanken att bjuda in en kulturarbetare i debattsoffan när det är samhällsdebatt. Om det gäller ett musikinslag, visst. Annars inte. Varför skulle man, när man inte ens ser vad kultur bidrar med i samhället på ett djupare plan? När allt ska rymmas i en Tic Toc. Finland är ett ungt land historiskt sett. Vi körde just över musslor som levde här på 1700 talet. Det innebär att vårt förhållande till kultur och konst också är ungt.

Jag tror att Fredrika på sin tid drömde om att alla skulle veta mera och därigenom ta mer ansvar för sin kunskap och sitt samhälle.

(Fredrikas vålnad uppenbarar sig)

-V…v…Ville du det? Fredrika? Vad sa du? Aj, vad som är den största snackisen nuförtiden? …Det måste väl vara artificiell intelligens. Och hur den kommer att påverka allas liv inom några år. Ser du, forskarna har bett storföretagen som står bakom utvecklingen att dra i handbromsen - för att vi ska hinna tänka. För att vi ska hinna lagstifta. Hinna tänka på hur vi ska kunna styra den hisnande globala utvecklingen… Jag vet - det låter riktigt illa…

-Visste du att AI:s röstteknologi möjliggör att döda författare läser upp sina egna verk? Och antagligen andras med, väldigt snart, eftersom de avtalade rättigheterna gäller verk och intervjuer, men inte själva rösten. Om inte lagstiftningen hinner ändras förstås.

(Fredrika säger något vi inte hör)

-Aj du förstod inte helt? Nå det är det inte så många nulevande som gör heller så var inte ledsen för det.

(Fredrikas vålnad är mycket upprörd och rusar fram och tillbaka, med ett moln av papper runt sig)

-Fredrika? Vad gör du? Vad händer? Vad är det där för papper – vad står det? TTIP-avtalet? (Fredrika säger något vi inte hör) Jo. Det transatlantiska frihandelsavtalet öppnade upp möjligheterna för företag att stämma stater och köra över demokratiskt beslutsfattande. Rev du sönder det?

(Fredrika ser ut i framtiden genom tid och rum)

Vad ser du?

Ett nyfeodalt samhälle?

Där storföretagen är feodalherrarna… Att de kommer att ha så mycket centrerad makt att det svindlar. Ja… Det där är ju inget bra nej… (Fredrika undrar något) Vi måste fixa det, jo…

-Kom vi inte lite ifrån ämnet nu? (Fredrika verkar vara av motsatt åsikt) Handlar det HÄR om varför vi ska skapa konst? Kanske. Men många tycker säkert att början av talet var bra och att sedan spårade det ur. Ja, vi får ta det. (Fredrika säger något) Nej, vi hinner inte tala om artutrotningen nu. Vi får ta det på ett annat möte. Va? Jo? Hos mig. På Fredrika-möten. Ja förstås! Jag säger ja. Vi bjuder in… alla? Vilken bra idé!

Fredrika. Om du skulle leva nu skulle du säkert göra något för att lyfta alla de här frågorna. Du och din man var ju en riktig… powercouple? Visst. (Fredrika undrar något) Ja. Det måste vara VÅR uppgift att göra något idag. Visst. Vi ska…

-Men Fredrika, vi måste sluta. Jag vill tacka för att jag fick det här priset. Jag lovar att ordna Fredrika-möten. Människor behöver mötas. Och diskutera konst och barn och världen. Det får vara roligt. Det får vara svårt. Jo, det får serveras Runebergstårtor! Det är inte självklart att alla vet varför Finland borde investera mera i kultur, barn och natur, inte mindre. Eller att vi faktiskt är ett konstälskande folk.

Tack!"

Harriet Abrahamsson

Läs mer om Harriet Abrahamsson här.