Lyckliga kycklingar
Alltmer road väljer jag ägg till mina omeletter. De färggranna förpackningarna på butikshyllan försöker överträffa varandra angående hönsens sunda leverne och sportiga fritidsaktiviteter. Lyckligtvis finns på äggproducentens hemsidor (www.kultamuna.fi) ett test som man kan göra ifall man tvivlar på vilket slags ägg som matchar ens egen livsstil.
De frigående golvhönsen kan enligt förpackningen röra sig fritt, utforska sin omgivning, krafsa i sand och bada i strö. På bilden dansar hönorna ringdans med röda kinder, och mycket riktigt, äggproducentens nätsidor intygar att detta är produkten för dig som med gott samvete vill njuta av smakliga och rena ägg värpta av lyckliga hönor. Högst nio höns delar på en kvadratmeters utrymme, och minst en tredjedel av golvytan är täckt av halm, träflisor, sand eller strö. Den sista meningen är lustig: "Hönorna kan också beredas möjlighet att gå ut." Låter det inte som om hönorna själva borde be om denna friluftsdag ifall den ska bli av?
Ägg från trivselburhöns är nyast i sortimentet. Dessa, "den företagsamma hönans ägg", värps i alldeles nya burar där hönorna har eget bo och många stimulerande sysslor som att gymnastisera på sittstänger. Ekoäggen produceras också de i stimulerande miljö där hönorna sägs kunna "bete sig arttypiskt". De matas med inhemskt ekofoder, och sommartid får de idka friluftsliv. Högst fem höns får bo på en kvadratmeter, och minst hälften av golvytan är täckt av sand och strö. Utöver detta finns också ägg som innehåller omega-3-fettsyror och extra E-vitamin. Där får jag inte veta om hönsen har friluftsdagar eller inte.
Annat var det att köpa ägg hos Ambergs. Under min barndoms somrar gick vi till Elins och Albins hus med tomma äggkartonger i kassen. Albin, som egentligen var skomakare, gick ut och hämtade så många ägg vi ville ha och torkade av dem med trasa medan vi andra satt inne i stugan och talade om livets gång med Elin.
Redan min farmor hade köpt sina ägg från Ambergs eftersom deras hönor fick gå helt fritt ute på gården och själva välja sin mat. Hönorna vet nämligen själva vad de behöver. De krafsar med foten i marken, och med sin skarpa syn hittar de fram till det som är matnyttigt.
En viss kycklings friluftsliv har jag faktiskt själv haft ansvar för. Medan jag gick i lågstadiet hade skolan en kampanj där vi elever skulle ge ett gäng kycklingar några lyckliga dagar. Alla som fått lov hemifrån kunde från skolbiblioteket hämta upp varsin tippa. Till en början var det en rolig tid: kycklingen och jag var oskiljaktiga. Den trodde jag var dess mamma, och om jag så mycket som gick på toalett utan den hördes de mest hjärtskärande pip utanför dörren. När vi gick ut hade tippan inte en tanke på att springa bort, utan följde mig troget i hälarna i stadens parker. I längden gick det ändå inte att leva så, och vi fick ringa runt till olika gårdar för att se om vår kyckling kunde flytta in.
Efter dagarna som fosterföräldrar kände vi ansvar för den lilla och var lyckliga över att kunna föra den till ett nytt hem. Väl framme på bondgården var det lätt att övertyga sig själv om att kycklingen skulle vara lyckligare här än i vår höghuslägenhet.
Heidi Johansson
