”Man ska inte vara rädd fast det blåser kring öronen!”

– Jag borde väl sitta i häkte när jag satt så länge som ordförande, skrattar Margit Aromäki, och syftar på att hon var ordförande i Nykarleby Marthadistrikt i 21 år.

Hennes marthameritlista är lång. Hon var länge ordförande i Kovjoki Marthaförening och ledde en egen M-klubb för högstadieelever i tretton år och förde senare också M-klubbsidéerna vidare som skolmormor. Margit utsågs till Årets Martha 1993. Hon var först sekreterare i Nykarleby Marthadistrikt i tio år och valdes 1989 blev hon ordförande. Samtidigt blev hon medlem i Marthaförbundets centralstyrelse. Åren 1995–2010 var Margit förbundets andra vice ordförande. När hon avgick som distriktsordförande 2010 kallades hon till hedersmedlem i centralstyrelsen.

Redan som liten flicka följde Margit med sin mamma till marthamötena i Esse och ”insöp marthaluften”. Hon läste ofta högt medan marthorna handarbetade. När hon var 13 år flyttade familjen till Kovjoki, där hon som 18-åring automatiskt skrevs in som medlem när hon gifte sig.

Margit har behållit sitt glada humör trots motgångar i livet. Redan som ung mötte hon livets allvar. Hon och hennes första man Atte fick två barn, men Atte var sjuklig och Margit blev änka redan som 24-åring. Efter några år gifte hon om sig med Mattias ”Matti” Aromäki och fick tre barn till. Tyvärr avled hennes äldsta dotter Carola förra året efter en längre tids sjukdom.

Känsla för hembygden

Livet har lärt Margit att inte vara rädd för att ta initiativ eller bära ansvar. Ännu i dag är hon full av energi och har en stark känsla för hembygden och närsamhället. Hon har alltid gått in för att uppmuntra kvinnorna:

– Kvinnorna har alldeles för höga krav på sig själva, och det kan vara en orsak till att det finns så få kvinnor på ansvarsfulla poster i flera sammanhang. Vi säger ”Jag kan inte” och glömmer bort att ingen kan allting genast, Man lär sig efter hand som man lägger sig in i olika uppgifter. Så våga på bara! sade Margit redan år 1990 när hon intervjuades i Marthabladet.

Själv har Margit alltid vågat. Hon läste in mellanskolan som 33-årig fyrabarnsmamma och blev sedan föreståndare för posten i Kovjoki.

– Mellanskolåret berodde delvis på att posten då började med sin omorganisation och på jag inte tidigare hade kunnat läsa in mellanskolan. Så efter ett snabbt beslut inom familjen blev det att sätta sig på skolbänken varje vardag klockan 8. Före det skulle korna skötas om och mjölkas. Sedan tog jag med en del barn till dagis i bilen till centrum och for själv till folkhögskolan, för att inmundiga lärdom med ungdomar hälften så gamla som jag, berättar Margit.

– Jag hade vid det laget tjänat posten i tio år som poststationsföreståndare i egen by. För att duga som tjänsteman inom postverket fordrades mellanskola och vidare skolning. Jag har under årens lopp jobbat i alla slags konstellationer, som poststationsföreståndare, tjänsteman, postutdelare tillika med ombudspost och samt kaféinnehavare och delaktighet i den turistinriktade museijärnvägen Nykarleby Jernväg vid Kovjoki station.

Dessutom har Margit hunnit med insatser i kommunpolitiken som fullmäktigemedlem under fyra perioder, och konstnärliga aktiviteter där hon både målade tavlor och ledde målarkurser.

– Familjen har fått ta stryk, men det har fostrat barnen att ta ansvar och så har jag ju en duktig gubbe!

Margit är också en ivrig amatörskådespelare som bland annat spelat huvudrollen som ”Mamm” i ”Finsk häst” på Juthbacka teater 2018. Hon har också haft filmroller, Maria i TV-serien ”Landet vi ärvde” från 1980 i regi av Åke Lindman, och köksan Kirstin i ”Colorado Avenue” 2007, samt kortfilmen ”Björnen” år 2009. Nykarleby stads kulturpris fick hon år 1996.

– Vid Marthaförbundets 100-årsjubileum premierades en del marthor och då fick också undertecknad utmärkelsen Förtjänstkorset av Finlands Lejons orden – av någon outgrundlig anledning! småskrattar Margit.

”Nykarleby Jernväg”

Hembygden och trakten kring Kovjoki station har alltid varit viktiga för Margit. En av hennes och familjens insatser för hembygden gällde i många år den smalspåriga järnvägen ”Nykarleby Jernväg” och sommarrestaurangen Bufetten i ena ändan av familjens dåvarande hem, det gamla stationshuset i Kovjoki. I dag bor Margit och Matti inte mera kvar i stationshuset. De flyttade till Margits barndomshem, när Margit i slutet av 1990-talet blev anhörigvårdare för sin mamma, som dog som 97-åring år 2001.

– Vi flyttade inte långt, jag kan se stationen när jag tittar ut genom fönstret, säger Margit.

– Förr i tiden var det ju marthaföreningen som stod för nästan allt som gällde kvinnornas aktiviteter utanför hemmet, konstaterade Margit redan 1999 i 100-årshistoriken Martha – kvinna i tiden. En smygande stagnation började märkas redan från 1960-talet framåt. Samhället förändrades, marthorna var inte mera de enda som ordnade kurser. Teven kom, kvinnorna började förvärvsarbeta och den automatiska inskrivningen av gifta kvinnor upphörde – och den var ju både otidsenlig och odemokratisk. Nästan en hel generation kvinnor föll bort.

Men inför Marthas 100-årsjubileum 1999 såg Margit ändå en svängning komma. Då grundades två nya marthakretsar för unga kvinnor i trakten. Margit själv grundade Sporthorna, där alla medlemmar var under 30 år och samlades för ”blandaktiviteter”, med hälso- och friskvård, motion och sport, men också matlagning och stickning.

- I vår förening bildades också en annan ny grupp, Minglorna. De hade vanligen med sig barnen och även sina män ibland. Nu är den upplöst genom att en del flyttade från orten, men en del blev kvar i moderföreningen.

– Vi måste fråga vad de unga vill ha och vad vi kan ge dem – det går inte att hänga upp sig på vad som varit. Vi måste jobba dels med attitydförändringar, dels närma oss närsamhället på ett nytt sätt och fråga vad närsamhället vill ha – inte erbjuda färdigtuggat. Man måste våga försöka med något nytt!

Matservering för skidåkare

Det poängterade Margit redan 1999 och betonade att man i martharörelsen i princip kan ordna vad som helst som medlemmarna vill göra. Under hennes ordförandetid genomfördes också flera storsatsningar.

– Ett jättestort uppdrag, som jag ännu minns med lite vånda, men med stor tacksamhet till alla marthor i Nykarleby distrikt, för allt engagemang och hjälpvilja utan någon som helst ersättning, då Finlands svenska skidförbund hade ett stort tävlingsarrangemang i vår region 1991.

För marthorna gällde det att se till att det fanns tillredd mat och fungerande servering både under förberedelserna och under själva tävlingsdagarna. Allt detta gjordes med en nollbudget, byggd endast på ett gott förtroende för marthorna. Det var dessutom en så snöfattig vinter att snö måste fraktas genom talkoarbete i flera dagar på förhand för att tävlingarna alls skulle kunna hållas. Alla talkoarbetare skulle ju också få mat under dagar och kvällar.

– Allt förlöpte ändå alldeles utmärkt då alla gjorde sitt bästa. Esko Aho, som då var nybliven statsminister, kom t.o.m. och tackade för fina matarrangemang! I runda tal så bespisade vi omkring 4 000 personer under dessa dagar! Följande år hade vi också hand om matserveringen då landets orienterare hade sin årliga stortävling, då i Nykarleby, berättar Margit.

– En stor utmaning var det också när vi arrangerade ett pådrag under mottot "Rädda Östersjön" I samråd med ÖSP i Österbotten med ordförande och riksdagsman Mats Nylund som festtalare vid den fina paviljongen på Lillön. Våra M-klubbar stod också som medarrangör.

– Galeasen Albanus kom söderifrån och var förankrad vid Monäs hamn och besöktes livligt av dagens deltagare, som där fick smakprov på så kallad skräpfisk, som säkert också överraskade ortens fiskare. Objudet kom också tidernas värsta åskväder på kvällen när dansen skulle trådas. Men efter en viss fördröjning var lugnet återställt. För M-klubbsmedlemmarna blev det en seglats med gateasen ute till havs dagen efter. Också ett fint minne!

Plättar dygnet runt

Margit var i flera år medlem i M-klubbar r.f.:s (numera Ungmarthas) styrelse och där visade hon sin förmåga att pröva på något helt nytt, då hon och Anita Paulig kläckte en idé om ett nytt jätteprojekt, som de också vågade förverkliga.

– M-klubbens stora plättstafett hölls på lägercentret Klippan i Monäs i Nykarleby under ett sommarläger 2002. Vi siktade på att komma in i Guinness rekordbok och man fick nog fundera på hur det skulle lyckas att steka plättar dygnet runt. Det var ett verkligt kraftprov – plättrekordet lyckades vi inte slå, men roligt hade vi! berättar Margit.

– Samma år hade Marthaförbundet haft sitt årsmöte vid garnisonen i Dragsvik och då inbjöds brigadkommendör Karl-Gustav Storgårds till Plättstafetten som dess beskyddare. Han anlände med privatplan och fick sina plättar serverade på silverfat.

Lägerdeltagarna fick också pröva på andra aktiviteter, t.ex. att ta fina foton och delta i design- och konstverkstäder som Margits son Anders ledde.

– Vi tillverkade smet av 300 liter mjölk och knackade sönder 1 000 ägg. Jippot pågick ju tre dygn i sträck och blev välbesökt. Det var lärorikt och spännande och ett fint tillfälle för barn att kunna träffa andra från olika delar av Svenskfinland. Ett fint minne blev det också för yngre och äldre!

Marthor i kanonform

När Marthaförbundet engagerade sig i Tjejernas Kanontia i Ekenäs 2005 med temat ”Martha i kanonform” vågade Nykarleby Marthadistrikt sticka ut och ”spöka ut sig” med lite ovanligare rekvisita och tog silver i dräkttävlingen.

– Vi spökade ut oss till gamla tanter och hade två rollatorer som vi hade lånat från äldreboendet. ”inte kan man ju göra så!”, sa de här hemma. Men det var jätteroligt! När en martha fick sendrag satte vi henne på rollatorn och skuffade henne. En annan martha var ”gravid”, inte på riktigt men uppstoppad så att hon såg gravid ut. Men alla kom vi lyckligt i mål, minns Margit närmare 20 år efteråt.

År 2011 deltog Nykarlebymarthorna i ett stort välgörenhetsprojekt, som gick ut på att marthor i hela landet skulle göra lapptäcken av mormorsrutor. Cirka 8 000 lapptäcken fördes till Helsingfors, där de ställdes ut på domkyrkans trappor. Filtarna skänktes sedan till skyddshem för att värma mammor och barn. Nykarlebymarthorna bidrog med 90 filtar och Margit intervjuades för YLE. Hon var väldigt stolt över medlemmarnas insats när hon såg ut över havet av färggranna filtskapelser. Hon påpekade att virkandet också har en själslig dimension:

– Det för samman gamla och unga och dessutom förs virkningstraditionen vidare till yngre generationer, sade hon.

Småskalig odling i hemmen

Nykarleby Marthadistrikts verksamhet avslutades 2022 som ett led i Marthaförbundets organisationsreform. Ännu för några år sedan var Margit med om att formulera distriktets motioner till förbundsårsmötet, om återanvändning och om vikten av att förmedla kunskap och öka intresset för småskalig odling i hemmen.

För övrigt har vi haft ett gott samarbete med både kommun och stad, församlingar och andra föreningar inom distriktet. Det har varit en källa till stor tacksamhet för det samarbete som ger en genuin och äkta känsla av samhörighet och förverkligande av gemensamma mål.

Lite bekymrad blir Margit ändå när Marthas framtid kommer på tal. Hon är realist och följer med sin tid och konstaterar sakligt att marthaintresset på hemorten har svalnat.

– Jag förstår inte varför det inte kommer yngre med! Marthaverksamheten är ju inte bara för kvinnor eller för en viss åldersgrupp, utan för hela familjen, det finns ju redan i stadgarna, säger hon och betonar också M-klubben som ett led i ansvaret att ta hand om barn och unga i närsamhället.

För Margit är marthaverksamheten fortfarande viktig och betydelsefull.

– Där kan vi träffa varandra och försöka vara positiva fast man kan få ”stryk” ibland - vi ska inte trampa ner varandra eller kritisera. Man ska aldrig vara rädd för att hitta nya cirklar fast det blåser kring öronen!

Nej, alla marthalegender finns verkligen inte bland antikt arkivmaterial eller i minnesrunor. De kan också vara i högsta grad levande! Och precis som Margit själv säger finns det många goda saker med att använda dator och mobiltelefon.

Text: Sheila Liljeberg-Elgert