Mark och Martha

I sin bok, Sucka mitt hjärta men brist dock ej, lockar Mark Levengood sina läsare till skratt. Men som det ofta är här i livet, finns det ett allvar bakom skrattet. I Levengoods betraktelser finns mången livsvisdom och reflektion. Författaren Levengood har tänkt en hel del, och upplevt. Att det hela är inbakat i en stor portion humor, gör texterna lättillgängliga. Men jag undrar över Marks bild av Martha. Varför ter den sig så trist?

– Nej, det är ett missförstånd. Min farmor hörde till Marttaliitto. (Stort skratt.)

Mark är häpnadsväckande bevandrad i marthornas historia. Han erkänner att han inför vårt möte läst på en del, men säger också att han följer med sin samtid noggrant. Han läser tidningar och håller sig informerad. Mark vet faktiskt mer om marthorna än många, och har en klar uppfattning om rörelsen.

– Min bild av Martha är visserligen motsägelsefull och kluven, men jag hyser största respekt för vad marthorna fått till stånd genom tiderna. De första marthorna var tuffa. Och i dag har marthorna ett modernt och aktivt nätverk. Jag var ju kär i Martina Harms när jag var i tonåren! Men hon var lite äldre än jag, och vacker och onåbar. Sen gav jag upp kvinnor helt och hållet. (Skratt igen.)

– Men samtidigt som jag vet att marthorna verkligen varit modiga och tagit ställning i viktiga frågor, finns också bilden av den lite ampra kvinnan som sköljer håret med morotsavkok och framställer sitt eget smink av kaffesump. Hon är redlig och sysslar med mat. Henne smeker man minsann inte på knäet under bordet.

– Kanske borde ni tänka på er profilering. Namnet Martha till exempel, Martha var ju inte den av systrarna som hade roligt. Namnet ligger er nog lite i fatet. Döp om er till Satkärringarna, eller något annat häftigt! Men jag gillar marthafeminismen, den är trovärdig.

Marks väg till det han är i dag har inte varit spikrak. Mark växte upp i södra Finland, där han också gick i skola. Han har studerat vid Finns folkhögskola i Esbo där han blev ungdomsledare. Han har jobbat mycket inom föreningsvärlden, bland annat som ledare för teatergruppen Rampen i Helsingfors. Drömmen var dock alltid att bli skådespelare. Den drömmen förde Mark till Stockholm, dit han for för att studera som 19-åring.

– Och sen gick det som det gick, jag träffade Jonas. Då jobbade han med barnvagnstillverkning och drömde om att få skriva, och jag jobbade på långvården. Vilken strålande framtid, tänkte jag. Nu har vi varit gifta i 21 år.

Länge levde Mark och Jonas väldigt fattigt och enkelt. Men så kom Mark in på Dramatiska institutet i Stockholm och blev radioproducent, och så tog det hela fart för hans del. I dag kan Mark njuta av en god ekonomi, som möjliggör en stor frihet, en frihet som han verkligen uppskattar.

– Nu vill jag satsa på att utveckla papparollen. Att kombinera föräldraskap med kändisskap och karriär kräver rigorös planering. Vi ger inget avkall på barntiden, vi delar ju barnen med deras mödrar. Det gör att vi under de dagar barnen Amos och Olga är med sina mödrar kan jobba för fullt, och sen är det barnen för hela slanten när de är hos oss. Vi njuter oerhört av att ha den frihet en god ekonomi ger oss, och eftersom vi var lite äldre när vi fick barnen, vill vi satsa på dem nu, vi har ju möjligheten.

Men det är klart att en familj som ser ut som Marks och Jonas väcker nyfikenhet. De kämpar hårt för att hålla privatlivet privat och bortom skvallerpressen. Tills vidare har det fungerat rätt bra. Mark säger att vännerna är superlojala. En gång har han skällt ut pressen enligt noter då den publicerat paparazzibilder på parets barn. Sen dess har de mött respekt.

– Några värre fördomar har vi inte heller mött. Fast en gång på dagis, då både Jonas och jag var på plats, föll Amos och slog sig. Då var det en kvinna som undrade om vi ville att hon tröstade Amos. Det var lite konstigt. Tänk om det varit tvärtom, att jag hade bett att få trösta en liten flicka, hade inte jag blivit burad?

– Jag vill inte vara en frånvarande pappa, som är som en möbel. Sådana pappor fanns i mängder i en äldre generation. Speciellt i Finland tycker jag mansrollen är väldigt tråkig. Männen har inget språk att uttrycka sin manlighet på, och därför exploderar många inifrån. Men jag ser att det har börjat hända saker. Helsingfors till exempel har blivit mycket roligare. Men ännu måste mansrollen utvecklas.

Mark är en kreativ och inspirerande person. Han föreläser, skriver, gör tv- och radioprogram och sprider så här glädje och energi. Men var har han sina egna kraftkällor?

– Mina vänner betyder oerhört mycket för mig. Jag reser gärna med goda vänner, och sportar också en del. Jag deltog faktiskt i Vasaloppet en gång. En kväll med vänner, Sopranos på tv och en flaska vin, mer behöver jag inte. Jag är ingen festprisse.

Familjen utgör också en kraftkälla och Mark återkommer ofta till sin familj, och hur han i dag vill satsa mycket på barnen och parförhållandet. Också när man läser Marks texter ser man att familjen ofta finns i centrum. Trots att livet inte alltid är enkelt och okomplicerat, menar Mark att allt går, om man har barnens bästa i fokus. Kärlek och trygghet är nyckelbegreppen, och de vuxnas uppgift är att skydda barnen.

Men Mark är också, som han själv uttrycker det, ”lindrigt religiös”. För honom innebär det att han utgår från att allting har en mening. Han strävar alltid efter att försöka förstå sammanhangen, orsakerna bakom. Men kyrkan har han inte så värst mycket till övers för.

– Den finska kyrkan är nog på villovägar. Marthorna talade redan för hundra år sedan om kvinnopräster. Kyrkan kan inte blunda för samtiden. Den kommer att se tillbaka och känna skam över åsikter som uttalats i kvinnoprästfrågor och frågor som gäller homosexuell kärlek och äktenskap. Kyrkan måste börja se igenom årtusenden av dammigt tänkande.

Dammigt tänkande är inte Mark Levengoods koncept. Tvärtom talar han om betydelsen av att kunna tänka i nya banor. Det är en förmåga som är värd att ha med i ryggsäcken. Och han påminner oss om att även forskningen visat att människans hjärna håller samma kapacitet livet ut. En äldre hjärna blir bara långsammare med åren, vilken beror på att den bär så mycket kunskap och information, medan en ung hjärna har utrymme kvar. Av den anledningen är det till exempel bra att blanda olika åldrar på arbetsplatser.

– Vi måste tro att vi kan förändras, för världen förändras. Nu för tiden fördubblas kunskapsbanken på fyra år. Och vi skall granska våra drivkrafter. Vi får nämligen det liv vi mentalt ställer in oss på.

Text: Katarina Rejman