Misär och möjligheter i Petroskoj

Petroskoj har 270 000 invånare och stadens centrum rustades upp i samband med S:t Petersburgs 350-årsjubileum. Men utanför stadskärnan är förfallet synnerligen påtagligt. För att inte tala om byarna längs vägen från den finska gränsen till Petroskoj, i vilka de gråa fallfärdiga kåkarna faktiskt var hem för någon och den lergråa marken kantades av skräp och avfall medan herrelösa hundar av obestämd art sprang omkring. Det är svårt att kunna tänka sig att Ryssland hör till de rikaste länderna i världen. Och att det finns miljoner ryska medborgare som är miljonärer. Det syns inte här i byarna.

Drog- och alkoholproblemen i Karelen är stora. Flera organisationer har engagerat sig i barn- och ungdomsarbetet bland annat för att förebygga drogproblemen och att drogerna eventuellt ”exporteras” till andra länder, bland annat Finland. Alkoholen (vodkan) skördar många offer. Det finns flera byar och områden där medellivslängden för en man är bara 45 år.

Men samtidigt finns det så många ljuspunkter i detta spännande land.

Under mitt besök i staden fick jag bekanta mig med en ungdomsverkstad som ett stort antal ungdomar regelbundet besöker. Där lär sig ungdomarna sömnad, vävning, slöjd, målning, silversmide med mera, och mycket av detta görs i utrymmen som säkerligen inte skulle godkännas som arbetsutrymmen. Kylan tränger in genom väggarna, luften står stilla i salen för träsnideriarbete där thinnerlukten är kompakt och golvet bågnar medan rappningen faller från väggarna.

Ändå kunde man bland dessa barn och ungdomar skönja en stolthet över vad de själva tillverkat och en glädje över att ha ett ställe att vara på, ett ställe där man kan lära sig nya färdigheter och dit man kan komma istället för att hänga ute på gatan. Ett ställe där det finns vuxna som bryr sig om. En möjlighet till en framtid – förhoppningsvis bättre än tidigare.

Det finns organisationer som stöder ungdomsverksamhet, arbetar för att minska antalet omhändertagna barn genom preventivt barnskydd och förbättrar levnadsmöjligheterna för handikappade. Och resultaten har inte låtit vänta på sig, tvärtom. En del av dessa projekt kommer dock att avslutas inom loppet av ett till två år. För alla projekt har en början, men också ett slut. Trots det går livet i byarna vidare. Och hjälp kommer att behövas även i fortsättningen.

Vad kan då Marthaförbundet göra? Vi kan plocka upp några av dessa projekt och låta marthaföreningar ”adoptera” dem. Vi kan föra in redan beprövade projekt, som utfallit väl någon annanstans, som till exempel Marta Centrs i Riga. Vi kan tillsammans göra något för att förbättra vardagen för såväl kvinnan som hennes familj i ett närområde. Vi kan – bara vi vill. Och vi vill ju!

Christel Raunio
verksamhetsledare

Källa: Tidskriften 04/06