Moln över Helsingforsklipporna

Huden doftar solkräm, frisyren är havsvattenlockig och mellan tårna finns ett helt slott av sand. Iskrosset i vattenflaskan smälter i kapp med glassen i handen, och jag undrar vad hälsoguiderna skulle säga om mängden glass jag förtär sommartid.

Det borde vara enkelt att skriva ner en andakt just nu. Bara att kika fram bakom solglasögonen och det borde översvämma av teman för en kyrklig kolumn. Jag kunde skriva om en av de där starkt rosafärgade blommorna i buskarna som skiljer klipporna och vägen, om hur jag ser dem som Guds handarbete som Hen stolt visar upp. Eller så kunde jag berätta om den här vinden som smeker solbränd kind och ljuvligt svalkar klibbig hud. Om hur den i brännande sol känns som en välsignande gudssmekning.

Jag kunde också skriva andakt kring de där gemenskapsmåltiderna som hör sommaren till. Ni vet, ”ta du jordgubbarna så tar jag rabarbersaften och så ses vi i parken”. Hur tydligt känner man inte av en gemenskapsglädje när man delar ett fat sommarbär och helt utan brådska kan prata och skratta tills jorden börjar sitt nya varv. Jag tror det var en sådan gemenskap Jesus såg framför sig när han lovade att ”där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem”. Ja, speciellt sommartid känns det som att världen kastar fram andakter i ansiktet på en!

Dagens nyheter

Men just nu känns det inte riktigt så. Hur jag än försöker glo in i den rosa blomman, så söker sig blicken hellre till mobiltelefonen, och jag uppdaterar nätsidan med dagens nyheter. Det spränger en hel del i världen just nu. Speciellt i dag är det många som håller andan eftersom det finns hot om nya förfärliga rubriker. Jag suckar av lättnad när jag ser att inga färska nyheter publicerats. De gamla finns ändå kvar. Bomber som spränger och fingrar som petar på vapen. Människor som försvinner och andra som faller ner från flygplan. Drömmar som ligger som spillror på marken och framtidsplaner som ingen längre kommer ihåg. Den rosafärgade blomman bleknar under alla eldslågor och det känns svårt att skriva andakt om skapelsens under.

Jag ser ut över stranden och jag tänker att vi säkert är flera vars blick med jämna mellanrum söker sig till mobilens nyhetssida. Vi är flera som suckar av lättnad när den inte uppdaterats, och flera som sitter och önskar att de rosa blommorna var mera jämnt fördelade på vår jord. Vi som hoppas finns inte bara på den här stranden, utan på alla andra stränder i hela världen. Vi finns i länder med fred och i länder som skriker oro. Där sitter många som hoppas framtid precis lika mycket som jag just nu. De hoppas så djupt från maggropen att det räcker till också för dem som själva inte orkar. Och de inte bara sitter, utan de står och de skriker, och de lägger strå efter strå i kors för att hoppet ska bli verklighet. De tror nämligen att det vi hoppas på kan bli verklighet!

Tro på det goda

En dag när det finns moln över Helsingforsklipporna finns min andakt i de här människorna. I händer som torkar tårar och i armar som bär. I magar som hoppas för varandra och i röster som skriker efter rättvisa. Här kan jag se gudsomsorgen trots mörka moln. När jag tittar ut över stranden och minns att vi finns, orkar jag tro på det goda igen.

Jag tar fram ett rutigt anteckningsblock och skriver ner några punkter. Det är inte alltid lätt att hitta på vilka ord som ska stå vid punkterna, speciellt om man har en blick som lätt söker sig till mobiltelefonens nyhetssida. Men det är en viktig övning. Att plocka fram ämnen för tacksamhet och ämnen för glädje hjälper oss att inte stanna kvar under de mörka molnen. Övningen får oss att sätta på lite mera solkräm, svalka oss med den isiga drinken och kämpa vidare för en värld som svämmar över av ljusröda blommor.

Jessica Högnabba