När juldagsmorgon glimmar...
För många är det julafton som kröner själva julfirandet, och för ännu fler är resan fram till de få julaftonstimmarna i glitterbeströdd, guldpappersinslagen familje- och släktlycka årets mest stressande tid. Den röda lackstämpeln sitter som ett svidande brännmärke i julens sönderstressade själ. Först är hela december som ett enda gatlopp och när man sedan överlevt julafton, som för många kanske inte är så guldkantad som man gärna vill (tro), ja, då återstår nästa gatlopp. Dagarna fram till trettondagen. Dagarna med middagsbjudningar hos släkten som slåss om att få prångla på övriga släkten sina uppvärmda, halvtorkade julmiddagsrester. Kanske lunch (bestående av samma föga överraskande dito) hos farmor och farfar och middag (samma igen) hos mormor och morfar och sedan måste man ju själv också bjuda hem hela släkten på middag på annan- eller tredjedagen då man själv i sin tur försöker bli av med sina rester.
Så såg det ut i min familj för 25 år sedan innan någon kläckte en briljant idé. Hur låter det med pyjamastvång, utegångsförbud och ett middagsbord som i stället för gårdagens rester dignar av allehanda skaldjursdelikatesser och andra läckerheter? Det är i varje fall de tre regler som infördes i min familj och som sedan den dagen är heligare än torskfisket för norrmännen. Till och med familjens fyrfotingar fogar sig i dem utan knot. Som krogmogna ungdomar använde vi dem tacksamt som ursäkt för att (slippa) gå ut med vännerna på stans stora nattklubb.
När vännerna stassar sig för att fly släkten och i stället kasta sig in i folkmyllret på krogen, årets bästa krogkväll enligt hörsägen, då kryper jag i stället ner under en pläd i soffan, iklädd min nya julpyjamas, som fortfarande har vikveck och doftar gott av troligen rätt giftiga kemikalier, och lapar i mig bonuspappans läckra Hummer din Dummer, pinfärsk sikrom som någon alltid lyckas fiska i sista stund, varma vinkokta kräftor, gorgonzolagratinerade sniglar från pappas förra snigelfarm, färska blåmusslor som får sluta sitt liv i ett hav av vin och vitlök – och i allra bästa fall också en skiva gåslever som är så len så den känns som en smekning mot gommen. Och eftersom anspänningarna inför julafton släppt, julkommersen i tomtemors butik är över och all den traditionella julmaten både tillagad och uppäten (och eventuella rester samvetsgrant komposterade), är hela familjen så sällsamt lugn, lycklig och tillfreds att det skulle vara snudd på brottsligt att inte passa på att njuta och mysa tillsammans.
Och för alla trötta tomtemödrar och kanske en och annan tomtefar är juldagen diamanten i julkronan. Det är ju hon som vanligen (tills dagens jämställda familjefäder nått den ålder då det är generationsskifte för vem i släkten som ställer till med julbord) är den som slitit med att putsa, feja, fixa passande och rättvisa julklappar till familj, släkt och vänner, som lagat lådor, stoppat korv, trillat köttbullar, griljerat skinka, kokat senap, lagt in sill och gravat sik, och dessutom manglat julduken och pyntat hemmet natten till julafton när alla andra sover och endast tomtemor(mor) är vaken. Men, när julafton är över och juldagsmorgon glimmar, då tassar hon sömnigt leende upp till dukat frukostbord, tända ljus och pyjamasklädd familj. Sedan kryper hon tillbaka i sängen, tar sig kanske an högen med olästa, obrutna julklappsböcker som ligger och väntar på nattygsbordet och mumsar i sig nötter, chokladpraliner och konfekt. Och lyssnar på ljuden från den övriga familjen som kockar, dukar, diskar, slamrar med karotter och kastruller och fixar med mängder av vitlök, skaldjur och vinskvättar – och dessutom utan att bråka ett dugg med varandra.
De senaste åren har Handelns utredningsinstitut utsett allt mellan dvd-spelare, platt-tv, gps-mottagare och andra tekniska underverk som det svenska folkhemmets sönderstressade själar längtar allra mest efter. I år aviserar de att Årets julklapp är en upplevelse. Äntligen börjar de fatta något.
Text: Lina Antman
